Refuseringsbrev

Ännu ett refuseringsmail, tätt följt av ett ”riktigt” refuseringsbrev i brevlådan orsakade en rejäl svacka i  självkänslan idag. Det är svårt att låta bli att känna att det är jag själv som inte är värd att satsa på, inte bara min första roman.

Egentligen vet jag ju att det är så otroligt få som får sitt första manus antaget, men jag vill ju så gärna. Precis som alla andra som skriver, jag VET. Nedstämd och modstulen skrev jag ett inte jätteentusiastiskt inlägg i en av de författargrupper på FB som jag är med i och blev faktiskt riktigt ödmjuk av gensvaret. Riktiga författare, alltså sådana som är utgivna, erbjöd råd och stöd. Även sådana som jag, icke ännu utgivna alltså, skrev stödjande och peppande inlägg.

Det klart att jag inte ska ge upp, men jag tillåter mig att gråta över skrapade knän innan jag hoppar upp på cykeln igen. Det här är ju min framtid, tänker jag, det skrivna ordet, i någon form. Men så skönt att ha en grupp som förstår och kan säga såja,såja. Det går över…

Imorgon fortsätter arbetet med mitt bidrag till novellantologin Bakom Masken, skam den som ger sig. Sedan har det väl en viss del att göra med att vi bara har två dagar kvar på förskolan för skruttan, då jag kan helt ägna mig åt textens värld i härliga sex timmar utan avbrott var femte minut.

#författardrömmar

Bitterljuvt sommarlov i annalkande

För nio månader och en vecka sedan klev jag in på NBIs utbildning till Webbkommunikatör. Nervös, skeptisk och nyfiken.

Skulle jag tycka det var kul att plugga igen efter så många år? Skulle jag klara av det? Skulle jag lyckas få till en praktikplats på egen hand eller behöva få en tilldelad? Skulle jag få ny vänner? Skulle utbildningen leda till jobb? Kommer jag att ha en fortsatt givande jobbkarriär efter utbildningens slut?

En del frågor har blivit besvarade med ett rungande ja; jag tycker det r roligt, jag fixar det akademiskt, jag har fått många bekanta och en riktig vän för livet tror jag. Jag lyckades också få en praktikplats på Lindex huvudkontor i Göteborg all by myself 🙂

De andra frågorna är lite svårare att svara på. Som många studerande vid YH utbildningar är jag inne på att helt byta yrke. Jag går från arbetsklädesdesigner till kommunikatör. För mig som älskar ord är det en helt logisk sidomanöver. Det gäller bara att tolka omvärlden och beskriva det man vill med ord istället för med en teckning. För andra verkar min ambition inte te sig helt kristallklar. Låt mig förklara.

Som Designer börjar jag med en analys av kundens behov. Vad tycker de sig behöva, sakna och hur vill de framställa sig själva. Hur vill de bli uppfattade av sina kunder? Vill säkerhetsbolaget trycka på auktoritet, vill hotellet eller restaurangen utstråla skyndsam service eller oöverträfflig service? Sedan läser jag företagspresentationen, värden och visioner. Jag grubblar över vilka signaler och symboler som i textila produkter kan förmedla det som kunden söker. Sedan ritar jag, massvis med förslag ritar jag, sedan sållar jag och visar ett första förslag till kunden. Jag berättar historien bakom detaljerna i kollektionen och vilka delar som hänger ihop för att skapa en röd tråd.

Från allt jag har lärt mig under detta året som blivande webbkommunikatör känns det som att ovan tillvägagångssätt går att översätta till kommunikatörs-rollen, och många andra roller med för den delen. 30%sunt förnuft, 25% lyhördhet och 25% driv och kreativitet tillsammans med 20% påläst och förberedd. Klart det är viktigt, och riktigt, att skaffa sig en specifik utbildning för det man vill göra, men det viktigaste tror jag sitter i viljan, intresset och ambitionen. Nu när jag klarat av åtta veckor på Lindex Corporate Communications avdelning känner jag att jag gjort rätt val. Jag har verkligen haft jättekul, lärt mig mycket och kunnat omsätta den teori vi fått oss tillhanda i praktik. Att det varit i textilbranchen har naturligtvis gjort det lättare för mig.

Jag har sökt de sommarjobb jag tyckt det har funnits en chans till i alla fall intervju, till ingen nytta så ett förhoppningsvis underbart, om än ofrivilligt sommarlov  väntar på mig runt hörnet och får mig att ställa frågan med en skälvande röst; hur blir det nästa år då? Kommer även nästa sommar innebära insikten att ”annan sökande” är bättre än jag, lämpligare än jag?  Nu blev det lite dystert, men så kan livet vara emellanåt. Jag tackar universum för; att jag har en man som kan dra det ekonomiska lasset även om vi lever lite torftigt; att vi har en underbar trädgård där jag och barnen kan chilla i sommar och att jag får tid att fila på nästa roman. Även om jag helst av allt skulle vilja jobba hela sommaren igenom och tjugo år till, tills jag gjort mitt på arbetsmarknaden.

20140609_14592020140609_145937

Min privata oas och bakträdgård denna sommar. Regnar det går jag in i systugan!
// Jeanette