Kära Statsminister, företag och alla andra på arbetsmarknaden

På 70-80-talen, när jag var barn och ung. I mina allra mest formativa år, då lärde jag mig att för mig var ingenting omöjligt. Vi levde i möjligheternas land, i ett framåtsträvande samhälle där jag om jag jobbade hårt och fokuserat kunde realisera nästan vilken framtid som helst för mig själv. Detta grundantagande om mitt eget ansvar för min framtid har i alla år varit mitt rättesnöre. Jag undrar nu lite yrvaken och förvirrad, när jag höjer blicken för att skåda det öde-landskap av arbetsmarknad som ligger framför mig.

När ändrade ni er? När slutade erfarenhet och branschöverskridande kompetens att vara valuta för att ersättas med utbildning för allt och glassig förmåga att ”sälja in sig själv”?

För er som fortfarande läser och inte redan avfärdat mig som bitter gnällkärring vill jag berätta att jo, jag har utbildning, och erfarenhet i mängder. Jag har jobbat utomlands i fjorton år och har ett gediget CV inom beklädnad och produktutveckling. Det jag inte har är ett nätverk av gamla vänner och studiekamrater som kan ge mig en öppning, framför allt inte inom min nya bransch kommunikation.

När jag till min stora förvåning och sorg fann mig utan anställning då designfunktionen omorganiserades och till slut sedan försvann på det företag där jag ett år tidigare anställts med löfte om ett starkt designfokus, vad gjorde jag då?

Jag frilansade, drev eget, men se det som passat mig så bra som arbetsform i ungdomen gjorde mig nu isolerad och faktiskt både nedstämd och ledsen. Det var bara att inse att om jag skulle behålla alla kulorna i påsen så var det bara att lägga ner den idén. Nu är det så att även om det finns gott om textila aktörer i Västra Götaland så finns det inte jättemånga jobb att söka så som den lösningsorienterade människa jag är tänkte jag:

”Om jag breddar min kompetens så finns det ju fler jobb att söka och då ökar ju chansen att jag får jobb.”

Sagt och gjort, jag valde en YH utbildning, för där har man enligt statistiken stor chans till jobb efter examen! Nu är jag utbildad Webkommunikatör, specialist på digital kommunikation alltså. Tänk Sociala Media och Content Marketing vare sig det gäller samhällsinformation eller att sälja nötter. Jag är förverkligandet av uttrycket ”Nyexad med 20 års erfarenhet” men kan tyvärr rapportera att av de 25+ jobb jag sökt sedan 22/6-15 har jag blivit kallad till intervju noll gånger och fått ett nej tack på ungefär hälften. Resten har helt enkelt inte hört av sig. Jag har haft relevant kompetens för alla sökta tjänster bör jag kanske tillägga.

Så, kära statsminister, för jag hoppas att i alla fall du fortfarande läser, nu har jag fått slut på idéer och uppslag och behöver ett förtydligande från de som bestämmer att arbetsmarknaden ska fungera så här.

Nästan på dagen fem år sedan jag började drömjobbet som designer med Europa som arbetsfält sitter jag med en två-årig YH utbildning bakom mig och en ytterst deprimerande mapp på datorn med namnet ”arbetslös” framför mig. Mappen bara växer och växer av alla anpassade Cv:n och personliga brev som jag skapar. Jag har ju klart för mig att det är mitt ansvar att skapa min framtid, att hitta en anställning, men det känns lite motigt det här Stefan, det kan du säkert förstå.

Vi har ju ett system som bygger på att en viss del av oss ska vara arbetslösa men det skapar ju ett sånt stigma! Därför känns det så tröstlöst när min Sisyfos sten av ansökningar hela tiden ramlar ner och jag förväntas att med lika stor glädje och entusiasm gå ner för backen och börja om igen vid varje nej. Efter varje nej blir jag en aning mer genomskinlig och försvinner förmodligen till slut.

Tänk dig en arbetsmiljö där du spenderar en hel dag på varje uppgift. Du sätter dig in i för och nackdelar, beskriver med väl avvägda ord varför det du föreslår är positivt för ditt arbete och lämnar in till din chef. Du får sedan ingen feedback annat än möjligtvis ett bekräftelsemail att ditt förslag mottagits. Sedan får du vänta i ett antal veckor innan du utan motivering får avslag. Om du härsknar till och tänker att ”nej det här är ju ett dåligt system, jag vill inte lämna in de här förslagen som de ber om för de läser ju ändå inte” då kan du räkna med indragen lön.

Mitt CV och mina personliga brev har jag tagit med mig till Arbetsförmedlingen och Trygghetsrådet. Båda ger råd om små förändringar. Båda säger att jag skriver bra ansökningar och relevanta personliga brev. Ingen har någon förklaring eller egentligt råd att ge för hur jag ska förbättra mig, annat än att fortsätta söka så släpper det nog så småningom. Finns det inget utrymme längre för oss som tycker det är läskigt att ringa upp och trycka på vår ansökan? Kanske det är nästa redovisningspunkt i aktivitetsrapporten? Antal verbala påstötningar man fullföljt…

Det klart jag tycker det är bra att ni satsar på grupper av arbetssökanden som traditionellt har det svårare än min egen grupp att få jobb. Det klart jag tycker att resurser skall fördelas rättvist och alla människor ska få en chans att visa vad de går för, att göra skillnad genom att bidra till samhället genom sitt yrkesutövande.

Jag skulle bara så hjärtinnerligt gärna också kunna göra det igen. Det blir faktiskt ganska tråkigt att gå här hemma, även om jag har hundarna som sällskap.

Jag fortsätter naturligtvis att skicka ansökningar och intresseanmälningar. Jag hatar att be om hjälp eftersom jag tror på den egna insatsens magi, men jag ska försöka. Jag undrar vad du ska göra Stefan? För det krävs nog att vi anstränger oss båda två för att förbättra framtiden för mig och de andra som är i min situation. Det finns mycket ambition, erfarenhet och kunskap som kan användas till Sveriges fördel som annars långsamt förtvinar i våra hem.

Vänligen

Jeanette Fagerström
Designer /Kommunikatör

Annonser