Litteratursociologi – ett sätt att rädda världen

I kursen Kreativt skrivande 2 vid Linnéuniversitetet ingår förutom en stor mängd processkrivande på eget material även satta uppgifter där vi studenter åläggs att läsa material och sedan reflektera. Jag har läst Johan Svedjedals bok ”Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle” och gjort personliga reflektioner och tolkningar. Mina meningar är ”as per usual” osedvanligt långa, det får bli mitt signum… Texten är inte betygsatt eller kommenterad av lärare ännu. Den kan lika gärna vara litterärt skräp som genialisk 🙂 🙂 🙂

Litteraturen är en del av samhället och därför är samhället även en del av litteraturen. Det faller sig som en naturlig tankekedja, tycker jag, att man genom att studera det ena får kunskap om det andra. Man kan lättare studera litteratur om man redan är insatt i den tidsanda och ideologi som författaren av ett verk varit exponerad för.  Som verktyg för tillbakablickar på litteratur som beskriver sin egen samtid kan det vara lätt att fokusera på de mönster vi är vana att tillskriva respektive era. För mig är det i därför i det avvikande från normen som den avgörande betydelsen ligger och om man kan tillskriva någon slags brytningspunkt när det som tidigare ansetts normbrytande eller avantgarde blir vedertaget och urvattnat populistiskt.

Mitt intresse dras omedelbart till de uppsatser som behandlar den systematiska skillnaden i förutsättningar och möjligheter mellan kvinnor och män som Yvonne Hirdmans ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.  Jag dras även till ”skapande förräderi” som nyckel till litteraturen, av Robert Escarpit, och finner det lite ironiskt att det är en översättning av en text som handlar om hur just översättningar (eller tolkningar) kan förråda författarens ursprungstanke och syfte.

Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.
Hirdman beskriver på sidorna 455-472 på olika sätt hur olika status vuxit fram kring manligt och kvinligt. Som bilogisk förklaring att mannen är starkare än kvinnan och därför i sann Darwinistisk anda besitter större makt än kvinnan och som konspiratorisk förklaring att mannen är ”ond” och därför systematiskt förtrycker kvinnan. Hon beskiver även de tre principer som enligt Jurgen Habermas är grundläggande för den tillägnelse process som gör att vi genom ”djupt gående sociala och kulturell gemensamhetsgods som finns i varje integrerat socialt system” har möjlighetet att ”ha gemensamma erfarenheter, hävda normativa ståndpunkter, göra andra delaktiga i subjektiva upplevelser.” s 461. Dessa tre lager består av Kulturell överlagring – tankefigurer, Social integration – hur könsroller är uppdelade mellan könen i vårt samhälle och dess institutioner samt socialisering – direkt inlärning. Pojkar gråter inte och flickor ska inte ha ”för många sexuella partners”.
Hirdman beskriver även genuskontrakt som en slags överenskommelse i varje tid om vilka attribut som tillskrivs kvinnor och män i olika tider och intressant för mig beskriver hon att först när det öppnas en möjlighet i människors tankevärld att det ”kan” vara på ett annat sätt när en avvikelse presenteras för uppstår en möjlighet att det kan sedan, om än på lång sikt, utvecklas till det som är normativt i en annan, senare, tid.

Robert Escarpit, ”Skapande förräderi” som nyckel till litteraturen
Escarpit beskriver de problem som finns i att genom översättning från ett språk till ett annat möjligen tillskriva litterära verk andra kvaliteter och influenser än de som författaren själv hade som intention eftersom det också krävs en tolkning av metakontexten i berättelsen för att den ska bli trovärdig för en publik i en annan kultur. Eller läsare från en annan tidsepok för den delen. Man skulle kunna hävda, något som Escarpit också tar upp, att det är just genom omarbetningar och omtolkningar som många verk levt vidare och hållit författarnas namn levande genom sekler. Han nämner särskilt Defoe och Swift som exempel på författare som förmodligen inte varit nöjda med hur deras berättelse används av vår samtid.  Personligen tycker jag att bara man inte utger sig för att företräda författaren eller att man har tolkningsföreträde på en viss litteratur så är det fri säsong på att modifiera eller tolka som man vill. Ibland kan det vara ett sätt att närma sig litteraturen i steg. Som när man lär sig matte i grundskolan måste man först lära sig basen innan man tar itu med geometri eller algebra. En lätt att läsa variant av en klassiker är ett bra sätt att gradvis öva sin textförståelse och abstrakta upplevelse av det skrivna ordet.

Pierre Bourdieu, Vem har skapat skaparna?
Bourdieu ger uttryck för och insikt i svårigheterna att genom någon som helst sociologisk tradition förklara eller förvandla till statistik den skapandeprocess som föregår ett verk vare sig det är en staty eller en text. Konstnärer/artister/författare vill inte bli sorterade efter egenskaper eller på annat vis buntas ihop med andra då varje skapelse är för varje skapare unik.  Det intressantaste temat för mig även i denna text är de ”konstnärliga revolutioner” författaren beskriver när de skapare som på något vis avviker från normen av sin tid bryter sig loss för att skapa nya vägar att hitta sin publik eller presentera sina verk. Han kommer också fram till (s 149) att det är just genom att studera skillnaderna mellan vad som skapas under en specifik tid som man kan få den avgörande förståelsen för samhället i stort som formade just den tiden. Man måste ta ställning till både skapelserna och de institutioner som både påverkade och påverkades av det som skapades i form av konst och litteratur. Det som skapas måste ha någon slags ekonomisk, kulturell eller social genomslagskraft som gör att de som ”förbrukar” konsten/litteraturen får en känsla av status genom användandet eller associationen. Alltså kan publiken/läsarna sägas vara de som skapar de individuella verkens storhet, vilket senare tillskrivs upphovspersonen som då kan sägas vara skapad av sin egen publik.

Gunnar Hansson, Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför.
Det som framstår allra tydligast i Hanssons text är hur litteraturhistorian och dess läroböcker/antologier blivit selekterade och därmed fastnat i vårt nationella litteraturminne på grund av sin ansedda kvalitet snarare än sin popularitet i läsarkretsen. Om man ville skulle man säkert kunna teorisera fram ett klassresonemang om att inte arbetarklassen skulle uppmuntras eller erkännas genom en litteratur som speglade deras dagliga liv. Om den sortens litteratur tillskrevs kulturellt värde skulle den också därmed överföra värde till de arbetande klasserna som säkert kontrollerades mycket effektivare genom att presenteras som ”det andra”, d.v.s. motsatsen till den förfining och bildning som de styrande ville skulle vara ett ideal.
På föreläsningen i Fria Ordets Hus 2/10-2015 lärde vi oss att man kan urskilja, i grova drag, tre olika förhållningssätt till författaren/litteraturen;

  1. ”Den förlöjligade” Lars Wilks, Stieg Larsson
  2. ”Den frivilligt utanförstående” (jag diktar för ingen, sa Ekelöf)
  3. ”Den engagerade” – vill påverka, förändra genom litteraturen (Hellsing, Lo Johansson, Dickens, 70-talets socialrealism)

Jag skulle påstå att de arbetarförfattare som nämns i Hanssons text av etablissemanget i sin tid sorterades in som albatrosser i kategorin ”den förlöjligade” men kanske själva såg sig vara tillhörande kategori tre. Hade deras sammanlagda läsare/åhörare haft makt att påverka vilka författare som skulle föräras plats i vårt nationella minne skulle förmodligen våra antologier se annorlunda ut. Kanske en god sak att komma ur digitaliseringen av samhället där alla som vill kan vara publicister är att tillgängligheten styr populariteten och de som skriver på ett fängslande sätt också har möjlighet att nå en ny publik. En konstnärlig revolution a la Bourdieu. Det skrämmande med det scenariot är att vi då närmar oss en möjlig verklighet där den breda befolkningen enbart har kännedom om författare med kommersiell slagkraft. En dystopisk vision för framtiden där det vi kallar klassiker idag möjligtvis skulle uppfattas som kuriosa och världsfrämmande.

Personlig tolkning och reflektion
Som genom nästan alla övningar i Kreativt skrivande blir jag modstulen över hur lite av allt som finns att läsa jag faktiskt läst, men i allt stigande grad också positivt överraskad av att jag hittar samband och liknelser mellan både det jag stöter på i kursen och utanför.  Som nyligen examinerad Webbkommunikatör kan jag inte låta bli att tänka på hur den digitala ”revolutionen” kommer att påverka nuvarande och kommande generationers konsumtion och uppfattning av litteratur.  Som förälder får jag höra från skolan att det är bra vad barnen än läser, vare sig det är Fantomen eller Brott och straff eller något däremellan. Som jag skrev ovan är varje text en ingång till nästa text genom att förhoppningsvis stimulera läsaren med frågeställningar eller utmaningar. Vad händer när vi som samhälle har en generation som styrs av åsikter de format genom att läsa rubriker på aftonbladet.se eller blogginlägg från bloggare i affiliate nätverk? Kommer informations eller bildningskanalerna bli så smala att de inte längre kan ”ha gemensamma erfarenheter, hävda normativa ståndpunkter, göra andra delaktiga i subjektiva upplevelser” såsom Hirdman beskrev Habermans teori? Vi måste ha modet att skriva och premiera litteratur som utmanar det vedertagna om vi ska nå nästa steg i vår samhällsutveckling och se till att den når ut på bred front. Det är hög tid att mångfald och jämställdhet slutar vara glorifierade ord i våra visioner och får ta steget över till norm även i praktiken. I ”Vilse i skogen – klass 1B” av Helena Bross i lätt att läsa serien, utgiven av Bonnier Carlsen, blir en grupp barn ledda av en snäll tjej i femman men hamnar vilse eftersom de skräms av en stökig kille som skriker. Jag tänker varje gång jag läser den med min dotter att det hade varit bra om det kunde vara killen i femman som tar hand om alla och som det är mysigt och tryggt att hålla i handen när man är ettagluttare. Med detta vill jag illustrera igen Habermans exempel på socialisering in i könsrollerna, denna gång genom litteratur framtagen för att just kunna lättare tillgodogöra sig litteratur. Det blir som en trojansk häst av genustänk och fördärv av ytterligare en generation.

För mig landar begreppet litteratursociologi i Habermans gemensamma arv och jag tänker att det måste finnas ett sätt att använda litteratur, både samtida och ”klassisk” för att förmedla förståelse för våra samtida samhällen och varför det blivit såsom det är. Som en läsande, skrivande människa känns det självklart att litteraturen är integrerad i samhället och att den genom alla sina former också berikar och påverkar både vår samtid och vår framtid på samma sätt som jag berikas av att läsa böcker skrivna i en tid med andra förutsättningar än mina.
Jag hoppas med andra ord på en litteraturrik framtid där mångfalden av litteratur i både tryckta och digitala former blir representerade när vår samtid ska presenteras och tolkas som historia av de som ännu inte sett dagens ljus.

Referenslitteratur
Svedjedahl, Johan; Litteratursociologi (2014); Studentlitteratur
Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” s455
Robert Escarpit, ”Skapande förräderi” som nyckel till litteraturen s183
Pierre Bourdieu, Vem har skapat skaparna? s141
Gunnar Hansson, Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför? s427

Helena, Bross; ”Vilse i skogen – klass 1B”(2007); Bonnier Carlsen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s