A random invitation to my dentist

Did you get an invitation today from a random woman you barely know? A standard request that left you a bit confused and possibly a bit curious? I confess it may have been me. Somehow I told Linked In that I wanted to send a standardized invitation to connect to 176 people in my mailbox. I have made many new connections today, which is good I suppose but I also cringe a bit as I feel a bit unprofessional and worry what some of the recipients think…

Who are you?
One of you may be my dentist. Some of you I have probably sent job applications to. About 60 of you are parents to children in my childrens’ Schools and some of you are their teachers or even headmaster…  I think one also went to an author I admire and wrote to say how much I like her books…  We may have been listed together in a mail list, I don’t know. I am just not as certain as Linked In that all of these invitations should have been sent.

To my new contacts
Hello and welcome to my sphere 🙂 Let me derandomize myself. I am a designer/productdeveloper that has just finished a two year vocational degree in Digital Marketing/Communication. I lived in England for 14 years  but now I live in Gothenburg, Sweden. I love creative writing… well, everything creative really, and spend a lot of time with our family dogs Charlie the Lab and Buddha the Flattie.
I am a great believer in the power of the universe so I am choosing to believe this slipup happened for a reason.  Should you have a need for someone like me, or know someone that does… at least you know where to find me now 🙂

To my existing contacts that I wasn’t connected to on Linked In.
Well hello and nice to see you. How are you doing and are your dreams coming true? As you understand from above I am still working on mine. One step at a time. The core of my dream is twofold at the moment. I really miss the creative buzz I got from design and product development but know in my heart I can get the same from writing so either direction will get me to my destination. I also really miss England, but am not quite sure what to do about that.

If you are my dentist, or feel that it was just too random an invitation and we have nothing to share. I apologise and promise I will not be in the least offended if you ignore my invitation.

All the best to you and yours ❤

Jeanette

Annonser

Tankar om Tabu

Som en del av min kurs i kreativt skrivande ingår att undersöka sina känslor inför tabun och skriva en novell om något man själv finner tabu. Även en text om tabu i mer generella termer ska lämnas in, och är den som följer nedan då jag tycker den passar som blogginlägg, om än en aning lång…

En tanke eller handling som är förbjuden i sitt kulturella eller religiösa sammanhang”är den mest förekommande definitionen jag kan hitta på ordet ”tabu”. Genast tänker jag att definitionen är förlegad i vårt multikulturella samhälle där det närmast känns tabu att värna om just sin när kultur eller sedvänjor av rädsla att kränka det som känns främmande. Men lösningen på upplevt främlingskap och på integrering kanske ändå kan ligga i att vi tittar på våra personliga tabun och deras grundorsaker för att bättre förstå vår komplicerade omvärld.

De allra flesta människor vi möter torde hålla med om att det är tabu att äta upp sina medmänniskor eller att mammor inte ska skada sina barn, så börjar min tankesträng om tabu. Men när jag letar efter fler absoluta tabun så blir det svårt att fylla på listan. Allt annat som jag skulle vilja var tabu, som våld, krig och utnyttjande av andra på otaligt vedervärdiga sätt (du vet nog vad jag menar) verkar mer vara listade under ”inte helt moraliskt försvarbart, men vi gör det ändå” för mänskligheten i stort.

Här kommer några frågor… Vill vi att vårt land skall bedriva handel och officiellt utbyte med länder där kvinnor och barn lever under förtryck? Tycker vi att det är ok att vi producerar och säljer vapen? Vill vi äta produkter som framställs på ett för oss vetenskapligt bevisat dåligt sätt för både våra kroppar och vår miljö? Är det ok att äldre sitter ensamma, att barn trängs i sina förskolor med för få pedagoger? Fyll gärna på med dina egna upplevda obegripligheter lokala såväl som globala.____________________________________.

Ett tabu måste vara främmande.
Kanske något motsägelsefullt tänker jag alltså att vi måste skapa tabun, genom att lyfta obekväma ämnen och utbilda mänskligheten. Eller, är det egentligen någon som svarar ja på mina frågor ovan? Det kanske det är, vilket i så fall blottlägger min egen inskränkthet i tanken. Det är tyvärr så att ett tabu ska vara något som tanken ryggar för, som är svårt att rationellt stödja, för att det ska förvisas längst ut i ögonvrån som något oacceptabelt och främmande för den mänskliga naturen. Ovan frågor faller tyvärr inte i den kategorin.

I min research runt tabu var det i stort sett uteslutande material av erotisk/pornografisk natur som dök upp i sökresultatet. Av titlarna att döma finns det gott om sociala relationer mellan människor (och djur) som ännu anses ge stimulans just genom att etiketteras som tabu. Här får jag sticka ut hakan och erkänna att för mig får det gärna fortsätta vara tabu. Jag varken förstår eller kan se behovet av pornografi. Jag ser bara nackdelarna, men avstår från att gräva djupare i resonemanget just nu då det skulle resultera i en inte särskilt nyanserad bok…

Det finns en lösning.
Vad ska vi göra åt det då? Finns det en lösning på det här tabulösa samhällets brist på moral och etik? Absolut finns det en lösning. Men som med alla enkla och geniala lösningar så krävs en enorm insats av gemene man för att inte tala om våra politiska företrädare. Vi måste ALLA ta avstånd från det vi inte kan acceptera som en representation av hur vi vill leva. Och vi måste göra det privat såväl som publikt. Vi måste undervisa våra barn och ifrågasätta människor som gör uttalanden som skär i våra själar.

Digitalt bekräftelse urholkar tabun.
Världen är vedervärdig och människan har tappat respekten för de företeelser som möjligtvis någon gång tidigare i vår kronologi ansetts förbjudna. Eller ska man resonera att de tabu som funnits styrt över hur människor framställt sig framför andra mer än de styrt vad människor gjort bakom privatlivets stängda dörr? Att tabun försvinner kan då, helt ovetenskapligt, förklaras med den digitala revolutionen. Våra tidigare så privata sfärer är numer till hög grad sökbara. Det finns en hets att lägga ut material till allmän beskådan för att generera bekräftelse i jakt på tummar upp, stjärnmarkeringar, hjärtan och kommentarer. Med bekräftelsen kommer känslan att det man delar inte är avvikande och blir då normaliserat.

Min ovetenskapliga och personliga analys av tabu och tabuisering är följaktligen sorgsen och en aning uppgiven, blandat med hopp om att jag missuppfattat min omvärld.

Det är dags att välja riktning
Vi har till synes slutat med tabu och ersatt med lokala sociala konventioner som gör det svårare och ibland omöjligt för oss att förstå varandra. Varför pratar vi inte lön, eller vad vi röstat på i Sverige t.ex.? Följaktligen har vår tids ”tabu” effekten att driva oss isär istället för att skapa enighet runt vad som är så främmande för vår natur att vi stöter det ifrån oss ens som en möjlig tanke. Människans tävlingsinstinkt (eller jaktinstinkt) driver oss framåt och får oss att skapa, utmana och utveckla. Tyvärr utan urskiljning mellan vad som skapar mänskligt värde och vad som bidrar till ökad konflikt. Det är dags att slå vakt om öppen och medveten debatt om olikheter, rättigheter och skyldigheter. Tystnad och rädsla får inte skapa ett socialt tabu som kväser samhällsdialog och ifrågasättandet av våra normer.

 

Det där med kärlek

Idag firar vi tio år sedan vi blev kära, min älskade och jag. Det var ett precist och utmejslat ögonblick då vi båda kände att, NU, där hände det något mellan oss. Såklart har det inte bara varit solsken de här åren. Men det goda har vunnit över och  vi har en både stabil och innerlig relation.

Då jag hade ett kraschat äktenskap bakom mig sedan innan tyckte jag det var lite synd att vi träffades så snart som vi gjorde. Hade väl tänkt få lite distans och inte binda mig igen på en gång. ”Ring när du är redo” sa han då för han ville ha mig på riktigt, inte på lösa premisser. Det var modigt tyckte jag och föll lite mer…

Vardagen har såklart tagit över, som den gör. Men vi anstränger oss att bygga på vår relation och hitta sätt att ha kul. Vi har nyligen börjat bugga igen, något vi båda gjort som unga, och vi har så kul tillsammans. Vilket spiller över och även gör oss till gladare människor och föräldrar.

Jag föll för trygghet och snällhet den där höstdagen 2005. Föll för lojalitet och den där känslan av att han alltid skulle sätta oss (familjen) först. Men mest av allt föll jag nog för den där intuitiva känslan av självklarhet. Med honom skulle jag alltid kunna vara mig själv och bli älskad för den jag är.

Idag, med tio år i bagaget kan jag bara konstatera att den där känslan var korrekt. Yttre faktorer påverkar inte den kärlek, lust, förståelse och samhörighet som finns mellan oss. Jag hoppas att jag nu inte jinxat det hela i universum utan att vi har typ 40+ år kvar tillsammans.:)

// J

Det var det där med sunt förnuft.

Det är lätt att tro att våra representanter i maktens korridorer helt har tappat greppet. Vi med kanske som ändå har satt dem på sina stolar. Jag kan inte sätta ett datum när min skepsis till de folkvalda slog över till misstro och nu slutligen uppgivenhet, jag vet bara att det har hänt. Samhället är tilltrasslat av komplexa beslutsgångar där ingen vill ta ansvar för att höja det sunda förnuftets röst.

Jag tror på framgång, absolut. Jag tror även på att kompetens och företagaranda ska och bör premieras. Jag tror på människans inneboende drivkraft att utveckla metoder och produkter.  Jag tror inte på att binda kapital i stora företag som sedan inte behöver betala skatt av någon outgrundlig anledning. Jag tror inte heller på företag som drivs med kvartalsglasögonen på näsan.

Jag vill se konkreta förslag, detaljer, för hur våra politiska ledare ser framtiden, men även vilka visioner de har för vårt land. Jag är less på rubriker som lovar det ena efter det andra och ofta sätter en grupp mot en annan. Var är våra principer och vårt civilkurage som land? Här kommer några förslag.

  1. Det ska vara extremt långa straff på våldsbrott och våldtäkter, i synnerhet de som utförs mot minderåriga.
  2. Är vi emot krig så säljer vi inte vapen, punkt slut! Detta måste vara människans i särklass mest idiotiska affärsidé någonsin.
  3. Ta hand om barnen. En långsiktig samhällspolitik som satsar på barnen NU, kommer att ge positiva effekter och lägre samhällskostnader långsiktigt. Detta är jag övertygad om. Satsa dessutom på ämnen som slöjd, musik och konst, googla om du inte förstår varför…
  4. Sluta använda ekonomisk vinst som drivkraft i samhället. Vad spelar det för roll att julhandeln slår rekord? Jag tror inte jag känner någon som bryr sig… Dags att vi alla känner efter vilket behov det är vi tillfredsställer när vi konsumerar och vad det egentligen kostar t.ex. miljön.
  5. Ta väl hand om våra äldre. Det är hål i huvudet att beskatta dem högre. VI behöver också anpassa lösningarna för äldreomsorg och vård till de äldres egna önskemål för hur deras behov ska tillgodoses.
  6. Vid bedrägeri, förskingring eller fusk som leder till uppsägning eller befrielse från uppdrag för våra folkvalda eller chefer för statliga verk/myndigheter så är det först åtal och sedan a-kassa som gäller. Inte fallskärm. För att klösa tillbaka förtroende.

Våra politiker måste sätta en medmänsklig och inkluderande agenda. En agenda som bygger på att vi alla tar ansvar för varandra. Politiker, företag och människor tillsammans. I dessa turbulenta tider är jag som många andra orolig för vad som komma skall. Jag är genuint orolig för vad som ska hända med sjukvården och med skolan. Hur ser arbetsmarknaden ut om fem år och hur ser balansen av vår levnadsstandard ut? Det krävs en by att uppfostra ett barn sägs det, då krävs det också en engagerad befolkning för att skapa ett samhälle. Ställ krav och starta en dialog med dina politiker. Låt dem veta vad du tycker är viktigt och hur du känner, så att de kan representera DIG och OSS.

The value of your internal estate

When writing a personal presentation you have to somehow create value around the total lifelong learning and experiences you have collected. This is particularly true when writing résumés and personal letters when looking for work. So how do you compress your personality, your training and your past experience onto two pages, and how do you get the person on the other side to actually read it?

Well, if I knew that I would not currently be in the very position of having to do that, but having done extensive research on the matter I have made a few observations that I now try to follow…

  1. It is all about the future
    • Telling all about your past experience and results will not make anyone impressed. The person reading wants to know what you will bring to them and feel that you have passion and a game plan to make that happen.
  2. Think like a spy
    • Everything you put into your application pack has to be based on the basis of “need to know”. Focus on what the prospective employer needs and build your application around that.
  3. Do your research
    • Don’t just see who you know on Linked In that could help. Learn all about the company. Find out what kind of person will fit in the group, and if that is you, describe yourself as such. For example, if the company lists social responsibility as one of their core values you should mention any experience of voluntary work.

If, like me, you don’t like picking up the phone to a prospective employer, try to think what you as a person can do in a wider strategy to get noticed. A few of the options open to try are blog, a video or a digital CV to link to; any medium that will show your personality is good. Remember to portray your true self as that is what they will expect when you get employed. No matter how good you are at adapting you still have to show your true colours…

The biggest obstacle, for me at least, is to hold on to the value of that internal estate when I get turned down, or not selected for an interview. When this happens I have to remind myself that what I carry inside as skills and experience is is valuable, and not let anyone call it bric a brac.

In summary, you have to make the employer see from your application what the future would be like with you as an employee. If anyone has more or better suggestions about getting the attention of recruiters please feel free to share in the comments below J.

Like with most things practice will make perfect so a favourable breeze in cosmos will most likely blow in my direction pretty soon…

I touched the stars and won the jackpot today

You know that feeling you get when you finally achieve something you thought you would never be able to do? That buzz in your whole body and that cheesy grin that you just can’t turn off, not that you want to. Some people are afraid of spiders, some of the dark and some, like me, have developed a real phobia about lifting the phone and making a call.

I have always been able to phone the dentist or the Inland Revenue if I needed an appointment or advice, neither  have I had problems calling anyone as part of my work.When it comes to phoning a potential employer, I have broken into cold sweat and abandoned the idea before I even got the number out. There is something about the job seeking situation and strange balance of power that has made me freeze and panic every time. Today I conquered my fears and I feel like I touched the stars and won the jackpot!

I Made The Call!

Do you understand what a monumental achievement this is? I made the call!!! I feel like I have been cured of terminal illness. Like Mount Everest has fallen off my shoulders. I may still have a long way to go before I feel comfortable with calling prospective employers, but my god have I taken a big step in the right direction today 🙂  No more panic!

I feel like bursting into songs of praise but will probably settle for a bit of humming and a celebratory shuffle. Feel free to join in 🙂

The true cost of the happiness industry

Teaching people how to be happy has turned into big business and most of us are now at least vaguely familiar with concepts like mindfulness and positive thinking. Listening to yet another proclaimer of the “think yourself happy” School of thought today I felt my body respond with anger. Of course we all feel better with regular exercise and a positive outlook on life, but self-help advice need to be much more nuanced than offering affirmations and exercises of gratitude.

Prepare yourself for a rant…

I claim society has gone completely skew whiffy, or arse about face if you like it crude. Mental health is on the decline in Sweden, costing society, business and individuals concerned both hard cash and energy. The problem is not that they are unhappy. The solution is not to teach them how to think happy thoughts. The solution, ladies and gentlemen is far, far simpler.

Quit using profit/productivity as the one and only measure of success. Creating a system that makes people ill, and then telling them they can “think their way out of it” is just mean. We do not need more coping strategies to help us deal with society. We need a society that people do not need coping strategies to deal with.

We could change society. We could talk about integrity and empathy as core values in long term sustainability. We could say no to companies that profit from producing or promoting things that are unarguably bad for us as a race. We could share the workload better between us. We could, if we wanted to, create a society that promoted both physical and psychological wellbeing. If we wanted to…

I am talking about a revolution (like Tracy), like a whisper…