Det var det där med sunt förnuft.

Det är lätt att tro att våra representanter i maktens korridorer helt har tappat greppet. Vi med kanske som ändå har satt dem på sina stolar. Jag kan inte sätta ett datum när min skepsis till de folkvalda slog över till misstro och nu slutligen uppgivenhet, jag vet bara att det har hänt. Samhället är tilltrasslat av komplexa beslutsgångar där ingen vill ta ansvar för att höja det sunda förnuftets röst.

Jag tror på framgång, absolut. Jag tror även på att kompetens och företagaranda ska och bör premieras. Jag tror på människans inneboende drivkraft att utveckla metoder och produkter.  Jag tror inte på att binda kapital i stora företag som sedan inte behöver betala skatt av någon outgrundlig anledning. Jag tror inte heller på företag som drivs med kvartalsglasögonen på näsan.

Jag vill se konkreta förslag, detaljer, för hur våra politiska ledare ser framtiden, men även vilka visioner de har för vårt land. Jag är less på rubriker som lovar det ena efter det andra och ofta sätter en grupp mot en annan. Var är våra principer och vårt civilkurage som land? Här kommer några förslag.

  1. Det ska vara extremt långa straff på våldsbrott och våldtäkter, i synnerhet de som utförs mot minderåriga.
  2. Är vi emot krig så säljer vi inte vapen, punkt slut! Detta måste vara människans i särklass mest idiotiska affärsidé någonsin.
  3. Ta hand om barnen. En långsiktig samhällspolitik som satsar på barnen NU, kommer att ge positiva effekter och lägre samhällskostnader långsiktigt. Detta är jag övertygad om. Satsa dessutom på ämnen som slöjd, musik och konst, googla om du inte förstår varför…
  4. Sluta använda ekonomisk vinst som drivkraft i samhället. Vad spelar det för roll att julhandeln slår rekord? Jag tror inte jag känner någon som bryr sig… Dags att vi alla känner efter vilket behov det är vi tillfredsställer när vi konsumerar och vad det egentligen kostar t.ex. miljön.
  5. Ta väl hand om våra äldre. Det är hål i huvudet att beskatta dem högre. VI behöver också anpassa lösningarna för äldreomsorg och vård till de äldres egna önskemål för hur deras behov ska tillgodoses.
  6. Vid bedrägeri, förskingring eller fusk som leder till uppsägning eller befrielse från uppdrag för våra folkvalda eller chefer för statliga verk/myndigheter så är det först åtal och sedan a-kassa som gäller. Inte fallskärm. För att klösa tillbaka förtroende.

Våra politiker måste sätta en medmänsklig och inkluderande agenda. En agenda som bygger på att vi alla tar ansvar för varandra. Politiker, företag och människor tillsammans. I dessa turbulenta tider är jag som många andra orolig för vad som komma skall. Jag är genuint orolig för vad som ska hända med sjukvården och med skolan. Hur ser arbetsmarknaden ut om fem år och hur ser balansen av vår levnadsstandard ut? Det krävs en by att uppfostra ett barn sägs det, då krävs det också en engagerad befolkning för att skapa ett samhälle. Ställ krav och starta en dialog med dina politiker. Låt dem veta vad du tycker är viktigt och hur du känner, så att de kan representera DIG och OSS.

Annonser

The value of your internal estate

When writing a personal presentation you have to somehow create value around the total lifelong learning and experiences you have collected. This is particularly true when writing résumés and personal letters when looking for work. So how do you compress your personality, your training and your past experience onto two pages, and how do you get the person on the other side to actually read it?

Well, if I knew that I would not currently be in the very position of having to do that, but having done extensive research on the matter I have made a few observations that I now try to follow…

  1. It is all about the future
    • Telling all about your past experience and results will not make anyone impressed. The person reading wants to know what you will bring to them and feel that you have passion and a game plan to make that happen.
  2. Think like a spy
    • Everything you put into your application pack has to be based on the basis of “need to know”. Focus on what the prospective employer needs and build your application around that.
  3. Do your research
    • Don’t just see who you know on Linked In that could help. Learn all about the company. Find out what kind of person will fit in the group, and if that is you, describe yourself as such. For example, if the company lists social responsibility as one of their core values you should mention any experience of voluntary work.

If, like me, you don’t like picking up the phone to a prospective employer, try to think what you as a person can do in a wider strategy to get noticed. A few of the options open to try are blog, a video or a digital CV to link to; any medium that will show your personality is good. Remember to portray your true self as that is what they will expect when you get employed. No matter how good you are at adapting you still have to show your true colours…

The biggest obstacle, for me at least, is to hold on to the value of that internal estate when I get turned down, or not selected for an interview. When this happens I have to remind myself that what I carry inside as skills and experience is is valuable, and not let anyone call it bric a brac.

In summary, you have to make the employer see from your application what the future would be like with you as an employee. If anyone has more or better suggestions about getting the attention of recruiters please feel free to share in the comments below J.

Like with most things practice will make perfect so a favourable breeze in cosmos will most likely blow in my direction pretty soon…

I touched the stars and won the jackpot today

You know that feeling you get when you finally achieve something you thought you would never be able to do? That buzz in your whole body and that cheesy grin that you just can’t turn off, not that you want to. Some people are afraid of spiders, some of the dark and some, like me, have developed a real phobia about lifting the phone and making a call.

I have always been able to phone the dentist or the Inland Revenue if I needed an appointment or advice, neither  have I had problems calling anyone as part of my work.When it comes to phoning a potential employer, I have broken into cold sweat and abandoned the idea before I even got the number out. There is something about the job seeking situation and strange balance of power that has made me freeze and panic every time. Today I conquered my fears and I feel like I touched the stars and won the jackpot!

I Made The Call!

Do you understand what a monumental achievement this is? I made the call!!! I feel like I have been cured of terminal illness. Like Mount Everest has fallen off my shoulders. I may still have a long way to go before I feel comfortable with calling prospective employers, but my god have I taken a big step in the right direction today 🙂  No more panic!

I feel like bursting into songs of praise but will probably settle for a bit of humming and a celebratory shuffle. Feel free to join in 🙂

The true cost of the happiness industry

Teaching people how to be happy has turned into big business and most of us are now at least vaguely familiar with concepts like mindfulness and positive thinking. Listening to yet another proclaimer of the “think yourself happy” School of thought today I felt my body respond with anger. Of course we all feel better with regular exercise and a positive outlook on life, but self-help advice need to be much more nuanced than offering affirmations and exercises of gratitude.

Prepare yourself for a rant…

I claim society has gone completely skew whiffy, or arse about face if you like it crude. Mental health is on the decline in Sweden, costing society, business and individuals concerned both hard cash and energy. The problem is not that they are unhappy. The solution is not to teach them how to think happy thoughts. The solution, ladies and gentlemen is far, far simpler.

Quit using profit/productivity as the one and only measure of success. Creating a system that makes people ill, and then telling them they can “think their way out of it” is just mean. We do not need more coping strategies to help us deal with society. We need a society that people do not need coping strategies to deal with.

We could change society. We could talk about integrity and empathy as core values in long term sustainability. We could say no to companies that profit from producing or promoting things that are unarguably bad for us as a race. We could share the workload better between us. We could, if we wanted to, create a society that promoted both physical and psychological wellbeing. If we wanted to…

I am talking about a revolution (like Tracy), like a whisper…

Litteratursociologi – ett sätt att rädda världen

I kursen Kreativt skrivande 2 vid Linnéuniversitetet ingår förutom en stor mängd processkrivande på eget material även satta uppgifter där vi studenter åläggs att läsa material och sedan reflektera. Jag har läst Johan Svedjedals bok ”Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle” och gjort personliga reflektioner och tolkningar. Mina meningar är ”as per usual” osedvanligt långa, det får bli mitt signum… Texten är inte betygsatt eller kommenterad av lärare ännu. Den kan lika gärna vara litterärt skräp som genialisk 🙂 🙂 🙂

Litteraturen är en del av samhället och därför är samhället även en del av litteraturen. Det faller sig som en naturlig tankekedja, tycker jag, att man genom att studera det ena får kunskap om det andra. Man kan lättare studera litteratur om man redan är insatt i den tidsanda och ideologi som författaren av ett verk varit exponerad för.  Som verktyg för tillbakablickar på litteratur som beskriver sin egen samtid kan det vara lätt att fokusera på de mönster vi är vana att tillskriva respektive era. För mig är det i därför i det avvikande från normen som den avgörande betydelsen ligger och om man kan tillskriva någon slags brytningspunkt när det som tidigare ansetts normbrytande eller avantgarde blir vedertaget och urvattnat populistiskt.

Mitt intresse dras omedelbart till de uppsatser som behandlar den systematiska skillnaden i förutsättningar och möjligheter mellan kvinnor och män som Yvonne Hirdmans ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.  Jag dras även till ”skapande förräderi” som nyckel till litteraturen, av Robert Escarpit, och finner det lite ironiskt att det är en översättning av en text som handlar om hur just översättningar (eller tolkningar) kan förråda författarens ursprungstanke och syfte.

Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.
Hirdman beskriver på sidorna 455-472 på olika sätt hur olika status vuxit fram kring manligt och kvinligt. Som bilogisk förklaring att mannen är starkare än kvinnan och därför i sann Darwinistisk anda besitter större makt än kvinnan och som konspiratorisk förklaring att mannen är ”ond” och därför systematiskt förtrycker kvinnan. Hon beskiver även de tre principer som enligt Jurgen Habermas är grundläggande för den tillägnelse process som gör att vi genom ”djupt gående sociala och kulturell gemensamhetsgods som finns i varje integrerat socialt system” har möjlighetet att ”ha gemensamma erfarenheter, hävda normativa ståndpunkter, göra andra delaktiga i subjektiva upplevelser.” s 461. Dessa tre lager består av Kulturell överlagring – tankefigurer, Social integration – hur könsroller är uppdelade mellan könen i vårt samhälle och dess institutioner samt socialisering – direkt inlärning. Pojkar gråter inte och flickor ska inte ha ”för många sexuella partners”.
Hirdman beskriver även genuskontrakt som en slags överenskommelse i varje tid om vilka attribut som tillskrivs kvinnor och män i olika tider och intressant för mig beskriver hon att först när det öppnas en möjlighet i människors tankevärld att det ”kan” vara på ett annat sätt när en avvikelse presenteras för uppstår en möjlighet att det kan sedan, om än på lång sikt, utvecklas till det som är normativt i en annan, senare, tid.

Robert Escarpit, ”Skapande förräderi” som nyckel till litteraturen
Escarpit beskriver de problem som finns i att genom översättning från ett språk till ett annat möjligen tillskriva litterära verk andra kvaliteter och influenser än de som författaren själv hade som intention eftersom det också krävs en tolkning av metakontexten i berättelsen för att den ska bli trovärdig för en publik i en annan kultur. Eller läsare från en annan tidsepok för den delen. Man skulle kunna hävda, något som Escarpit också tar upp, att det är just genom omarbetningar och omtolkningar som många verk levt vidare och hållit författarnas namn levande genom sekler. Han nämner särskilt Defoe och Swift som exempel på författare som förmodligen inte varit nöjda med hur deras berättelse används av vår samtid.  Personligen tycker jag att bara man inte utger sig för att företräda författaren eller att man har tolkningsföreträde på en viss litteratur så är det fri säsong på att modifiera eller tolka som man vill. Ibland kan det vara ett sätt att närma sig litteraturen i steg. Som när man lär sig matte i grundskolan måste man först lära sig basen innan man tar itu med geometri eller algebra. En lätt att läsa variant av en klassiker är ett bra sätt att gradvis öva sin textförståelse och abstrakta upplevelse av det skrivna ordet.

Pierre Bourdieu, Vem har skapat skaparna?
Bourdieu ger uttryck för och insikt i svårigheterna att genom någon som helst sociologisk tradition förklara eller förvandla till statistik den skapandeprocess som föregår ett verk vare sig det är en staty eller en text. Konstnärer/artister/författare vill inte bli sorterade efter egenskaper eller på annat vis buntas ihop med andra då varje skapelse är för varje skapare unik.  Det intressantaste temat för mig även i denna text är de ”konstnärliga revolutioner” författaren beskriver när de skapare som på något vis avviker från normen av sin tid bryter sig loss för att skapa nya vägar att hitta sin publik eller presentera sina verk. Han kommer också fram till (s 149) att det är just genom att studera skillnaderna mellan vad som skapas under en specifik tid som man kan få den avgörande förståelsen för samhället i stort som formade just den tiden. Man måste ta ställning till både skapelserna och de institutioner som både påverkade och påverkades av det som skapades i form av konst och litteratur. Det som skapas måste ha någon slags ekonomisk, kulturell eller social genomslagskraft som gör att de som ”förbrukar” konsten/litteraturen får en känsla av status genom användandet eller associationen. Alltså kan publiken/läsarna sägas vara de som skapar de individuella verkens storhet, vilket senare tillskrivs upphovspersonen som då kan sägas vara skapad av sin egen publik.

Gunnar Hansson, Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför.
Det som framstår allra tydligast i Hanssons text är hur litteraturhistorian och dess läroböcker/antologier blivit selekterade och därmed fastnat i vårt nationella litteraturminne på grund av sin ansedda kvalitet snarare än sin popularitet i läsarkretsen. Om man ville skulle man säkert kunna teorisera fram ett klassresonemang om att inte arbetarklassen skulle uppmuntras eller erkännas genom en litteratur som speglade deras dagliga liv. Om den sortens litteratur tillskrevs kulturellt värde skulle den också därmed överföra värde till de arbetande klasserna som säkert kontrollerades mycket effektivare genom att presenteras som ”det andra”, d.v.s. motsatsen till den förfining och bildning som de styrande ville skulle vara ett ideal.
På föreläsningen i Fria Ordets Hus 2/10-2015 lärde vi oss att man kan urskilja, i grova drag, tre olika förhållningssätt till författaren/litteraturen;

  1. ”Den förlöjligade” Lars Wilks, Stieg Larsson
  2. ”Den frivilligt utanförstående” (jag diktar för ingen, sa Ekelöf)
  3. ”Den engagerade” – vill påverka, förändra genom litteraturen (Hellsing, Lo Johansson, Dickens, 70-talets socialrealism)

Jag skulle påstå att de arbetarförfattare som nämns i Hanssons text av etablissemanget i sin tid sorterades in som albatrosser i kategorin ”den förlöjligade” men kanske själva såg sig vara tillhörande kategori tre. Hade deras sammanlagda läsare/åhörare haft makt att påverka vilka författare som skulle föräras plats i vårt nationella minne skulle förmodligen våra antologier se annorlunda ut. Kanske en god sak att komma ur digitaliseringen av samhället där alla som vill kan vara publicister är att tillgängligheten styr populariteten och de som skriver på ett fängslande sätt också har möjlighet att nå en ny publik. En konstnärlig revolution a la Bourdieu. Det skrämmande med det scenariot är att vi då närmar oss en möjlig verklighet där den breda befolkningen enbart har kännedom om författare med kommersiell slagkraft. En dystopisk vision för framtiden där det vi kallar klassiker idag möjligtvis skulle uppfattas som kuriosa och världsfrämmande.

Personlig tolkning och reflektion
Som genom nästan alla övningar i Kreativt skrivande blir jag modstulen över hur lite av allt som finns att läsa jag faktiskt läst, men i allt stigande grad också positivt överraskad av att jag hittar samband och liknelser mellan både det jag stöter på i kursen och utanför.  Som nyligen examinerad Webbkommunikatör kan jag inte låta bli att tänka på hur den digitala ”revolutionen” kommer att påverka nuvarande och kommande generationers konsumtion och uppfattning av litteratur.  Som förälder får jag höra från skolan att det är bra vad barnen än läser, vare sig det är Fantomen eller Brott och straff eller något däremellan. Som jag skrev ovan är varje text en ingång till nästa text genom att förhoppningsvis stimulera läsaren med frågeställningar eller utmaningar. Vad händer när vi som samhälle har en generation som styrs av åsikter de format genom att läsa rubriker på aftonbladet.se eller blogginlägg från bloggare i affiliate nätverk? Kommer informations eller bildningskanalerna bli så smala att de inte längre kan ”ha gemensamma erfarenheter, hävda normativa ståndpunkter, göra andra delaktiga i subjektiva upplevelser” såsom Hirdman beskrev Habermans teori? Vi måste ha modet att skriva och premiera litteratur som utmanar det vedertagna om vi ska nå nästa steg i vår samhällsutveckling och se till att den når ut på bred front. Det är hög tid att mångfald och jämställdhet slutar vara glorifierade ord i våra visioner och får ta steget över till norm även i praktiken. I ”Vilse i skogen – klass 1B” av Helena Bross i lätt att läsa serien, utgiven av Bonnier Carlsen, blir en grupp barn ledda av en snäll tjej i femman men hamnar vilse eftersom de skräms av en stökig kille som skriker. Jag tänker varje gång jag läser den med min dotter att det hade varit bra om det kunde vara killen i femman som tar hand om alla och som det är mysigt och tryggt att hålla i handen när man är ettagluttare. Med detta vill jag illustrera igen Habermans exempel på socialisering in i könsrollerna, denna gång genom litteratur framtagen för att just kunna lättare tillgodogöra sig litteratur. Det blir som en trojansk häst av genustänk och fördärv av ytterligare en generation.

För mig landar begreppet litteratursociologi i Habermans gemensamma arv och jag tänker att det måste finnas ett sätt att använda litteratur, både samtida och ”klassisk” för att förmedla förståelse för våra samtida samhällen och varför det blivit såsom det är. Som en läsande, skrivande människa känns det självklart att litteraturen är integrerad i samhället och att den genom alla sina former också berikar och påverkar både vår samtid och vår framtid på samma sätt som jag berikas av att läsa böcker skrivna i en tid med andra förutsättningar än mina.
Jag hoppas med andra ord på en litteraturrik framtid där mångfalden av litteratur i både tryckta och digitala former blir representerade när vår samtid ska presenteras och tolkas som historia av de som ännu inte sett dagens ljus.

Referenslitteratur
Svedjedahl, Johan; Litteratursociologi (2014); Studentlitteratur
Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” s455
Robert Escarpit, ”Skapande förräderi” som nyckel till litteraturen s183
Pierre Bourdieu, Vem har skapat skaparna? s141
Gunnar Hansson, Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför? s427

Helena, Bross; ”Vilse i skogen – klass 1B”(2007); Bonnier Carlsen

Kära Statsminister, företag och alla andra på arbetsmarknaden

På 70-80-talen, när jag var barn och ung. I mina allra mest formativa år, då lärde jag mig att för mig var ingenting omöjligt. Vi levde i möjligheternas land, i ett framåtsträvande samhälle där jag om jag jobbade hårt och fokuserat kunde realisera nästan vilken framtid som helst för mig själv. Detta grundantagande om mitt eget ansvar för min framtid har i alla år varit mitt rättesnöre. Jag undrar nu lite yrvaken och förvirrad, när jag höjer blicken för att skåda det öde-landskap av arbetsmarknad som ligger framför mig.

När ändrade ni er? När slutade erfarenhet och branschöverskridande kompetens att vara valuta för att ersättas med utbildning för allt och glassig förmåga att ”sälja in sig själv”?

För er som fortfarande läser och inte redan avfärdat mig som bitter gnällkärring vill jag berätta att jo, jag har utbildning, och erfarenhet i mängder. Jag har jobbat utomlands i fjorton år och har ett gediget CV inom beklädnad och produktutveckling. Det jag inte har är ett nätverk av gamla vänner och studiekamrater som kan ge mig en öppning, framför allt inte inom min nya bransch kommunikation.

När jag till min stora förvåning och sorg fann mig utan anställning då designfunktionen omorganiserades och till slut sedan försvann på det företag där jag ett år tidigare anställts med löfte om ett starkt designfokus, vad gjorde jag då?

Jag frilansade, drev eget, men se det som passat mig så bra som arbetsform i ungdomen gjorde mig nu isolerad och faktiskt både nedstämd och ledsen. Det var bara att inse att om jag skulle behålla alla kulorna i påsen så var det bara att lägga ner den idén. Nu är det så att även om det finns gott om textila aktörer i Västra Götaland så finns det inte jättemånga jobb att söka så som den lösningsorienterade människa jag är tänkte jag:

”Om jag breddar min kompetens så finns det ju fler jobb att söka och då ökar ju chansen att jag får jobb.”

Sagt och gjort, jag valde en YH utbildning, för där har man enligt statistiken stor chans till jobb efter examen! Nu är jag utbildad Webkommunikatör, specialist på digital kommunikation alltså. Tänk Sociala Media och Content Marketing vare sig det gäller samhällsinformation eller att sälja nötter. Jag är förverkligandet av uttrycket ”Nyexad med 20 års erfarenhet” men kan tyvärr rapportera att av de 25+ jobb jag sökt sedan 22/6-15 har jag blivit kallad till intervju noll gånger och fått ett nej tack på ungefär hälften. Resten har helt enkelt inte hört av sig. Jag har haft relevant kompetens för alla sökta tjänster bör jag kanske tillägga.

Så, kära statsminister, för jag hoppas att i alla fall du fortfarande läser, nu har jag fått slut på idéer och uppslag och behöver ett förtydligande från de som bestämmer att arbetsmarknaden ska fungera så här.

Nästan på dagen fem år sedan jag började drömjobbet som designer med Europa som arbetsfält sitter jag med en två-årig YH utbildning bakom mig och en ytterst deprimerande mapp på datorn med namnet ”arbetslös” framför mig. Mappen bara växer och växer av alla anpassade Cv:n och personliga brev som jag skapar. Jag har ju klart för mig att det är mitt ansvar att skapa min framtid, att hitta en anställning, men det känns lite motigt det här Stefan, det kan du säkert förstå.

Vi har ju ett system som bygger på att en viss del av oss ska vara arbetslösa men det skapar ju ett sånt stigma! Därför känns det så tröstlöst när min Sisyfos sten av ansökningar hela tiden ramlar ner och jag förväntas att med lika stor glädje och entusiasm gå ner för backen och börja om igen vid varje nej. Efter varje nej blir jag en aning mer genomskinlig och försvinner förmodligen till slut.

Tänk dig en arbetsmiljö där du spenderar en hel dag på varje uppgift. Du sätter dig in i för och nackdelar, beskriver med väl avvägda ord varför det du föreslår är positivt för ditt arbete och lämnar in till din chef. Du får sedan ingen feedback annat än möjligtvis ett bekräftelsemail att ditt förslag mottagits. Sedan får du vänta i ett antal veckor innan du utan motivering får avslag. Om du härsknar till och tänker att ”nej det här är ju ett dåligt system, jag vill inte lämna in de här förslagen som de ber om för de läser ju ändå inte” då kan du räkna med indragen lön.

Mitt CV och mina personliga brev har jag tagit med mig till Arbetsförmedlingen och Trygghetsrådet. Båda ger råd om små förändringar. Båda säger att jag skriver bra ansökningar och relevanta personliga brev. Ingen har någon förklaring eller egentligt råd att ge för hur jag ska förbättra mig, annat än att fortsätta söka så släpper det nog så småningom. Finns det inget utrymme längre för oss som tycker det är läskigt att ringa upp och trycka på vår ansökan? Kanske det är nästa redovisningspunkt i aktivitetsrapporten? Antal verbala påstötningar man fullföljt…

Det klart jag tycker det är bra att ni satsar på grupper av arbetssökanden som traditionellt har det svårare än min egen grupp att få jobb. Det klart jag tycker att resurser skall fördelas rättvist och alla människor ska få en chans att visa vad de går för, att göra skillnad genom att bidra till samhället genom sitt yrkesutövande.

Jag skulle bara så hjärtinnerligt gärna också kunna göra det igen. Det blir faktiskt ganska tråkigt att gå här hemma, även om jag har hundarna som sällskap.

Jag fortsätter naturligtvis att skicka ansökningar och intresseanmälningar. Jag hatar att be om hjälp eftersom jag tror på den egna insatsens magi, men jag ska försöka. Jag undrar vad du ska göra Stefan? För det krävs nog att vi anstränger oss båda två för att förbättra framtiden för mig och de andra som är i min situation. Det finns mycket ambition, erfarenhet och kunskap som kan användas till Sveriges fördel som annars långsamt förtvinar i våra hem.

Vänligen

Jeanette Fagerström
Designer /Kommunikatör

Social Media is about today – aiming for tomorrow!

I read a huge amount of articles, reports and books about Social Media and how consumers behave in the seemingly transparent world of constant updates. Mostly it feels like the industry is filled with cheerful quick fix articles about how to “increase sales” or other fairly loosely specified targets in three, five or ten easy steps.

After having studied to become a social media manager, I want to ask businesses and SoMe gurus alike to take it seriously. Social media is not about quick fixes if we’re talking B2C or B2B. It is not even to be taken lightly in the context of maintaining personal relationships.

Your friends can see through glossy updates with pictures of strawberries and smiles and customers sense if your reasons for posting are not genuine or not in line with how they perceive your brand.

Well, duh! Obvious statement alert! But if it is obvious, why do so many not take it seriously? Why do I see job ads where they are looking for “a student” to manage a company’s social media? Why do so many still view social media as something “on the side”. If I ran a business I would like to have an expert on Social Media and branding at the helm of what for many people is the point of contact with my brand. Not someone who’s loyalty may not be fully focused on my brand.
happy_cow_by_balivandi-d61jwo0

Stop and think about what you do that makes life better for other people, two or three layers down, not just that you have a “great product”. For example, let’s say you sell spray on eco-friendly plastic insulation. First layer down you have the financial savings of your product, lower energy bills. Second down the global environmental benefits using less energy has for all of us. Third down you would talk about animal welfare describing the benefits to the livestock in stables insulated with your product. A picture of a happy cow will invoke much more sympathy than a picture of plastic spray.

So, please, take Social Media seriously and investigate who you are, how you can bring value to your audience and how you can do that consistently over time. Not only will you move faster towards your vision and get a better reputation, you will also help cleanse social media streams from mindless, useless posting that nobody finds valuable.

// Jefa

Every day – in the here and now

Yesterday was my birthday and brought both happiness and sadness.

Happiness because I recieved many greetings and messages. As I consider myself to have quite a ”small” life, in that I have few people that I am close to, it was a nice surprise to see how many remembered me in person, on the phone and on Social Media.

I spent the day with a close friend at a Buddhist place of worship. Trying and failing to clear my mind of anything but my breathing in and out… It did however remind me of the many reasons I have felt an ever growing interest and affinity with the Buddhist faith.
I find it very hard to stay ”in the moment”, and even harder to let go of things. I hord experiences around me and build fortresses to stop any bad things from happening ever again… emotionally. Yesterday I again got reminded of the analgy of the river.

Essentially life is like a river. The water will change all the time, and the river may change it´s path, become shallower or turn into rapid falls, but still remain the river. Somehow this way of thinking helps me and I am slowly letting down my guard and unlocking my fortress doors. It really is all about being the best you that you have the energy to be at any given moment. The future is still unwritten and the past is already downstream. This does not mean that you should not have goals or aims, but if you focus too far ahead you will perhaps veer offf the path that could take you there.

When I was a little girl I spent many holidays with my Great Aunt Greta.

Greta´s house

Greta´s house, the birthplace of my creativity 🙂

With no children of her own she lavished me with attention and love. Some days we would also do things with her neighbour, also with no children of her own. Imagine what a paradise this was for little me with these two ladies coking, baking, sewing or cutting paper dolls from magazines with me. Pure heaven, and the birthplace of my creativity I am sure.

Last December I drove past Greta´s house with my sister as we were on our way back from a funeral. Being the last time in the area we stopped to take a picture of the house where I experienced so much happiness and love. Yesterday I learned that the neighbour died just a few weeks ago and it makes me really sad. Sad that we did not stop to say hello. To introduce her to my youngest daughter who was with us in the car and is a spitting image of me as a girl. Sad that I did not stop to say thank you for some of the best memories I have. Still, in the river of life that moment is way downstream and I can not change what I did.

But I can take stock and learn and be a bit ”Buddhistic” about it. So, to all of those that remembered me yesterday. You made me happy and your actions added to the waterquality in my river. Thank You!

One week and three days

One week and three days my husband said to me this morning and got a blank stare in response. Then I got it. That is the time left before we all go on Christmas leave and when I think about it I have heard many count downs in the last week. Maybe the long and dark November has taken it´s toll.
As I am a student  I did not have a summer holiday this year. I took a summer course about Buddhism and new Japanese religions in the  west instead. It was a fab course, but now my brain really, really needs to rest. My group at School is fortunately of the same opinion so we are really pushing ourselves to finish the group project before Christmas so that we can relax and eat sweeties with a clear concsience. It would be nice to start the new year with energy.
I am hoping for some time where I can relax and to fun stuff with my family, and take long walks with my dogs without keeping one eye on the clock.  Lie ins are unheard of in our house, but at least I won´t have to rush off in the morning, or make a sleepy little person get dressed when all we both want to do is snuggle up in bed and read a story.
Back to work now. I have to finish my part of our group project before Christmas so that I can allow myself to relax, and study for the four hour exam on business economy that shadows my existence until next Friday. I am so looking forward to the end of all the theory and getting to sink my teeth into some real Social Media work when we start our period of internship in Feb.

// Jeanette
Future Social Media Manager

Plötsligt händer det

Jag har skrivit aktivt i några år nu. Aktivt som i att få regelbunden kritik och skicka ut mina alster i världen alltså. Innan skrev jag för mig själv och byrålådan, utan att egentligen berätta för någon att jag skrev. Visst skriver jag för mig själv, för att jag älskar ord, men drömmen om utgivning finns ju alltid där i bakgrunden. För mig ligger storheten med utgivning i att det validerar min text, att den är ”bra” nog att ges ut. Ära och berömmelse är jag inte speciellt intresserad av, även om jag gärna skulle vara med i Lets Dance, Ha, ha, ha.
Till jul medverkar jag i Novellsamlingen Bakom Masken. Ett projekt som sprungit ur gruppen författare på FB där jag är en relativt aktiv deltagare. Där blandas redan etablerade författare med blåbär som jag samt redaktörer, lektörer och förlagsmänniskor. Oftast är det en civil, hjälpsam och uppmuntrande miljö.
Vi var många som skickade in bidrag på temat Bakom Masken och blev sedan lästa anonymt av en jury. De utvalda bidragen har nu lästs och kommenterats av en redaktör och boken är planerad att vara hos författare och bokhandlar 18/12-2014.
Det känns såklart fantastiskt, men också skräckinjagande. Jag vill både klättra upp på taket och basunera ut min lycka och låsa in mig i källaren tills allt är glömt. Alltså, tänk om alla mina vänner och bekanta som förbokat ett exemplar inte gillar det jag skrivit! Tänk om de tycker det är… nej, det går inte att tänka på. Det får bli som det blir, för lockelsen att få se mitt namn i tryck är för stark. Det kommer att stå författare vid mitt namn, en tanke som får mig att le var tionde sekund när den fladdrar förbi.
Jag har ett fåtal författar exemplar tillgängliga för den som är intresserad, alla andra får gärna be sin bokhandel ta in den 🙂

Bakom_masken_framsida

Framsida till novellsamlingen Bakom Masken