That’s it folks

I am leaving the country tomorrow! and the family will follow in a minutely planned logistical operation during the summer. Having secured a position as Technical Manager at one of Englands top Uniform Suppliers, the future promises both challenge and inspiration.

Having already lived in England for 14 years of my working life it is not really a bid deal for me, but I am grateful that my husband and youngest daughter who have not had this experience before are willing to give it a go. We have been planning our lifes in a ”double track” kind of way since last August when we first had the idea that we should move. Applying for jobs in both countries and letting fate decide  whether to stay or go. England delivered!

Of course it will be a bit hard to be separated, but we will see each other every three weeks and then in July/August we will all be together again, in a different town and a different house. Watch this space for news 🙂

We will miss many things, and other things not so much. Our door will of course always be open should any of our friends wish to visit Burbage in Leicestershire, UK

Good bye Sweden.

 

 

Annonser

A random invitation to my dentist

Did you get an invitation today from a random woman you barely know? A standard request that left you a bit confused and possibly a bit curious? I confess it may have been me. Somehow I told Linked In that I wanted to send a standardized invitation to connect to 176 people in my mailbox. I have made many new connections today, which is good I suppose but I also cringe a bit as I feel a bit unprofessional and worry what some of the recipients think…

Who are you?
One of you may be my dentist. Some of you I have probably sent job applications to. About 60 of you are parents to children in my childrens’ Schools and some of you are their teachers or even headmaster…  I think one also went to an author I admire and wrote to say how much I like her books…  We may have been listed together in a mail list, I don’t know. I am just not as certain as Linked In that all of these invitations should have been sent.

To my new contacts
Hello and welcome to my sphere 🙂 Let me derandomize myself. I am a designer/productdeveloper that has just finished a two year vocational degree in Digital Marketing/Communication. I lived in England for 14 years  but now I live in Gothenburg, Sweden. I love creative writing… well, everything creative really, and spend a lot of time with our family dogs Charlie the Lab and Buddha the Flattie.
I am a great believer in the power of the universe so I am choosing to believe this slipup happened for a reason.  Should you have a need for someone like me, or know someone that does… at least you know where to find me now 🙂

To my existing contacts that I wasn’t connected to on Linked In.
Well hello and nice to see you. How are you doing and are your dreams coming true? As you understand from above I am still working on mine. One step at a time. The core of my dream is twofold at the moment. I really miss the creative buzz I got from design and product development but know in my heart I can get the same from writing so either direction will get me to my destination. I also really miss England, but am not quite sure what to do about that.

If you are my dentist, or feel that it was just too random an invitation and we have nothing to share. I apologise and promise I will not be in the least offended if you ignore my invitation.

All the best to you and yours ❤

Jeanette

Det var det där med sunt förnuft.

Det är lätt att tro att våra representanter i maktens korridorer helt har tappat greppet. Vi med kanske som ändå har satt dem på sina stolar. Jag kan inte sätta ett datum när min skepsis till de folkvalda slog över till misstro och nu slutligen uppgivenhet, jag vet bara att det har hänt. Samhället är tilltrasslat av komplexa beslutsgångar där ingen vill ta ansvar för att höja det sunda förnuftets röst.

Jag tror på framgång, absolut. Jag tror även på att kompetens och företagaranda ska och bör premieras. Jag tror på människans inneboende drivkraft att utveckla metoder och produkter.  Jag tror inte på att binda kapital i stora företag som sedan inte behöver betala skatt av någon outgrundlig anledning. Jag tror inte heller på företag som drivs med kvartalsglasögonen på näsan.

Jag vill se konkreta förslag, detaljer, för hur våra politiska ledare ser framtiden, men även vilka visioner de har för vårt land. Jag är less på rubriker som lovar det ena efter det andra och ofta sätter en grupp mot en annan. Var är våra principer och vårt civilkurage som land? Här kommer några förslag.

  1. Det ska vara extremt långa straff på våldsbrott och våldtäkter, i synnerhet de som utförs mot minderåriga.
  2. Är vi emot krig så säljer vi inte vapen, punkt slut! Detta måste vara människans i särklass mest idiotiska affärsidé någonsin.
  3. Ta hand om barnen. En långsiktig samhällspolitik som satsar på barnen NU, kommer att ge positiva effekter och lägre samhällskostnader långsiktigt. Detta är jag övertygad om. Satsa dessutom på ämnen som slöjd, musik och konst, googla om du inte förstår varför…
  4. Sluta använda ekonomisk vinst som drivkraft i samhället. Vad spelar det för roll att julhandeln slår rekord? Jag tror inte jag känner någon som bryr sig… Dags att vi alla känner efter vilket behov det är vi tillfredsställer när vi konsumerar och vad det egentligen kostar t.ex. miljön.
  5. Ta väl hand om våra äldre. Det är hål i huvudet att beskatta dem högre. VI behöver också anpassa lösningarna för äldreomsorg och vård till de äldres egna önskemål för hur deras behov ska tillgodoses.
  6. Vid bedrägeri, förskingring eller fusk som leder till uppsägning eller befrielse från uppdrag för våra folkvalda eller chefer för statliga verk/myndigheter så är det först åtal och sedan a-kassa som gäller. Inte fallskärm. För att klösa tillbaka förtroende.

Våra politiker måste sätta en medmänsklig och inkluderande agenda. En agenda som bygger på att vi alla tar ansvar för varandra. Politiker, företag och människor tillsammans. I dessa turbulenta tider är jag som många andra orolig för vad som komma skall. Jag är genuint orolig för vad som ska hända med sjukvården och med skolan. Hur ser arbetsmarknaden ut om fem år och hur ser balansen av vår levnadsstandard ut? Det krävs en by att uppfostra ett barn sägs det, då krävs det också en engagerad befolkning för att skapa ett samhälle. Ställ krav och starta en dialog med dina politiker. Låt dem veta vad du tycker är viktigt och hur du känner, så att de kan representera DIG och OSS.

The value of your internal estate

When writing a personal presentation you have to somehow create value around the total lifelong learning and experiences you have collected. This is particularly true when writing résumés and personal letters when looking for work. So how do you compress your personality, your training and your past experience onto two pages, and how do you get the person on the other side to actually read it?

Well, if I knew that I would not currently be in the very position of having to do that, but having done extensive research on the matter I have made a few observations that I now try to follow…

  1. It is all about the future
    • Telling all about your past experience and results will not make anyone impressed. The person reading wants to know what you will bring to them and feel that you have passion and a game plan to make that happen.
  2. Think like a spy
    • Everything you put into your application pack has to be based on the basis of “need to know”. Focus on what the prospective employer needs and build your application around that.
  3. Do your research
    • Don’t just see who you know on Linked In that could help. Learn all about the company. Find out what kind of person will fit in the group, and if that is you, describe yourself as such. For example, if the company lists social responsibility as one of their core values you should mention any experience of voluntary work.

If, like me, you don’t like picking up the phone to a prospective employer, try to think what you as a person can do in a wider strategy to get noticed. A few of the options open to try are blog, a video or a digital CV to link to; any medium that will show your personality is good. Remember to portray your true self as that is what they will expect when you get employed. No matter how good you are at adapting you still have to show your true colours…

The biggest obstacle, for me at least, is to hold on to the value of that internal estate when I get turned down, or not selected for an interview. When this happens I have to remind myself that what I carry inside as skills and experience is is valuable, and not let anyone call it bric a brac.

In summary, you have to make the employer see from your application what the future would be like with you as an employee. If anyone has more or better suggestions about getting the attention of recruiters please feel free to share in the comments below J.

Like with most things practice will make perfect so a favourable breeze in cosmos will most likely blow in my direction pretty soon…

I touched the stars and won the jackpot today

You know that feeling you get when you finally achieve something you thought you would never be able to do? That buzz in your whole body and that cheesy grin that you just can’t turn off, not that you want to. Some people are afraid of spiders, some of the dark and some, like me, have developed a real phobia about lifting the phone and making a call.

I have always been able to phone the dentist or the Inland Revenue if I needed an appointment or advice, neither  have I had problems calling anyone as part of my work.When it comes to phoning a potential employer, I have broken into cold sweat and abandoned the idea before I even got the number out. There is something about the job seeking situation and strange balance of power that has made me freeze and panic every time. Today I conquered my fears and I feel like I touched the stars and won the jackpot!

I Made The Call!

Do you understand what a monumental achievement this is? I made the call!!! I feel like I have been cured of terminal illness. Like Mount Everest has fallen off my shoulders. I may still have a long way to go before I feel comfortable with calling prospective employers, but my god have I taken a big step in the right direction today 🙂  No more panic!

I feel like bursting into songs of praise but will probably settle for a bit of humming and a celebratory shuffle. Feel free to join in 🙂

The true cost of the happiness industry

Teaching people how to be happy has turned into big business and most of us are now at least vaguely familiar with concepts like mindfulness and positive thinking. Listening to yet another proclaimer of the “think yourself happy” School of thought today I felt my body respond with anger. Of course we all feel better with regular exercise and a positive outlook on life, but self-help advice need to be much more nuanced than offering affirmations and exercises of gratitude.

Prepare yourself for a rant…

I claim society has gone completely skew whiffy, or arse about face if you like it crude. Mental health is on the decline in Sweden, costing society, business and individuals concerned both hard cash and energy. The problem is not that they are unhappy. The solution is not to teach them how to think happy thoughts. The solution, ladies and gentlemen is far, far simpler.

Quit using profit/productivity as the one and only measure of success. Creating a system that makes people ill, and then telling them they can “think their way out of it” is just mean. We do not need more coping strategies to help us deal with society. We need a society that people do not need coping strategies to deal with.

We could change society. We could talk about integrity and empathy as core values in long term sustainability. We could say no to companies that profit from producing or promoting things that are unarguably bad for us as a race. We could share the workload better between us. We could, if we wanted to, create a society that promoted both physical and psychological wellbeing. If we wanted to…

I am talking about a revolution (like Tracy), like a whisper…

Kära Statsminister, företag och alla andra på arbetsmarknaden

På 70-80-talen, när jag var barn och ung. I mina allra mest formativa år, då lärde jag mig att för mig var ingenting omöjligt. Vi levde i möjligheternas land, i ett framåtsträvande samhälle där jag om jag jobbade hårt och fokuserat kunde realisera nästan vilken framtid som helst för mig själv. Detta grundantagande om mitt eget ansvar för min framtid har i alla år varit mitt rättesnöre. Jag undrar nu lite yrvaken och förvirrad, när jag höjer blicken för att skåda det öde-landskap av arbetsmarknad som ligger framför mig.

När ändrade ni er? När slutade erfarenhet och branschöverskridande kompetens att vara valuta för att ersättas med utbildning för allt och glassig förmåga att ”sälja in sig själv”?

För er som fortfarande läser och inte redan avfärdat mig som bitter gnällkärring vill jag berätta att jo, jag har utbildning, och erfarenhet i mängder. Jag har jobbat utomlands i fjorton år och har ett gediget CV inom beklädnad och produktutveckling. Det jag inte har är ett nätverk av gamla vänner och studiekamrater som kan ge mig en öppning, framför allt inte inom min nya bransch kommunikation.

När jag till min stora förvåning och sorg fann mig utan anställning då designfunktionen omorganiserades och till slut sedan försvann på det företag där jag ett år tidigare anställts med löfte om ett starkt designfokus, vad gjorde jag då?

Jag frilansade, drev eget, men se det som passat mig så bra som arbetsform i ungdomen gjorde mig nu isolerad och faktiskt både nedstämd och ledsen. Det var bara att inse att om jag skulle behålla alla kulorna i påsen så var det bara att lägga ner den idén. Nu är det så att även om det finns gott om textila aktörer i Västra Götaland så finns det inte jättemånga jobb att söka så som den lösningsorienterade människa jag är tänkte jag:

”Om jag breddar min kompetens så finns det ju fler jobb att söka och då ökar ju chansen att jag får jobb.”

Sagt och gjort, jag valde en YH utbildning, för där har man enligt statistiken stor chans till jobb efter examen! Nu är jag utbildad Webkommunikatör, specialist på digital kommunikation alltså. Tänk Sociala Media och Content Marketing vare sig det gäller samhällsinformation eller att sälja nötter. Jag är förverkligandet av uttrycket ”Nyexad med 20 års erfarenhet” men kan tyvärr rapportera att av de 25+ jobb jag sökt sedan 22/6-15 har jag blivit kallad till intervju noll gånger och fått ett nej tack på ungefär hälften. Resten har helt enkelt inte hört av sig. Jag har haft relevant kompetens för alla sökta tjänster bör jag kanske tillägga.

Så, kära statsminister, för jag hoppas att i alla fall du fortfarande läser, nu har jag fått slut på idéer och uppslag och behöver ett förtydligande från de som bestämmer att arbetsmarknaden ska fungera så här.

Nästan på dagen fem år sedan jag började drömjobbet som designer med Europa som arbetsfält sitter jag med en två-årig YH utbildning bakom mig och en ytterst deprimerande mapp på datorn med namnet ”arbetslös” framför mig. Mappen bara växer och växer av alla anpassade Cv:n och personliga brev som jag skapar. Jag har ju klart för mig att det är mitt ansvar att skapa min framtid, att hitta en anställning, men det känns lite motigt det här Stefan, det kan du säkert förstå.

Vi har ju ett system som bygger på att en viss del av oss ska vara arbetslösa men det skapar ju ett sånt stigma! Därför känns det så tröstlöst när min Sisyfos sten av ansökningar hela tiden ramlar ner och jag förväntas att med lika stor glädje och entusiasm gå ner för backen och börja om igen vid varje nej. Efter varje nej blir jag en aning mer genomskinlig och försvinner förmodligen till slut.

Tänk dig en arbetsmiljö där du spenderar en hel dag på varje uppgift. Du sätter dig in i för och nackdelar, beskriver med väl avvägda ord varför det du föreslår är positivt för ditt arbete och lämnar in till din chef. Du får sedan ingen feedback annat än möjligtvis ett bekräftelsemail att ditt förslag mottagits. Sedan får du vänta i ett antal veckor innan du utan motivering får avslag. Om du härsknar till och tänker att ”nej det här är ju ett dåligt system, jag vill inte lämna in de här förslagen som de ber om för de läser ju ändå inte” då kan du räkna med indragen lön.

Mitt CV och mina personliga brev har jag tagit med mig till Arbetsförmedlingen och Trygghetsrådet. Båda ger råd om små förändringar. Båda säger att jag skriver bra ansökningar och relevanta personliga brev. Ingen har någon förklaring eller egentligt råd att ge för hur jag ska förbättra mig, annat än att fortsätta söka så släpper det nog så småningom. Finns det inget utrymme längre för oss som tycker det är läskigt att ringa upp och trycka på vår ansökan? Kanske det är nästa redovisningspunkt i aktivitetsrapporten? Antal verbala påstötningar man fullföljt…

Det klart jag tycker det är bra att ni satsar på grupper av arbetssökanden som traditionellt har det svårare än min egen grupp att få jobb. Det klart jag tycker att resurser skall fördelas rättvist och alla människor ska få en chans att visa vad de går för, att göra skillnad genom att bidra till samhället genom sitt yrkesutövande.

Jag skulle bara så hjärtinnerligt gärna också kunna göra det igen. Det blir faktiskt ganska tråkigt att gå här hemma, även om jag har hundarna som sällskap.

Jag fortsätter naturligtvis att skicka ansökningar och intresseanmälningar. Jag hatar att be om hjälp eftersom jag tror på den egna insatsens magi, men jag ska försöka. Jag undrar vad du ska göra Stefan? För det krävs nog att vi anstränger oss båda två för att förbättra framtiden för mig och de andra som är i min situation. Det finns mycket ambition, erfarenhet och kunskap som kan användas till Sveriges fördel som annars långsamt förtvinar i våra hem.

Vänligen

Jeanette Fagerström
Designer /Kommunikatör