Tankar om Tabu

Som en del av min kurs i kreativt skrivande ingår att undersöka sina känslor inför tabun och skriva en novell om något man själv finner tabu. Även en text om tabu i mer generella termer ska lämnas in, och är den som följer nedan då jag tycker den passar som blogginlägg, om än en aning lång…

En tanke eller handling som är förbjuden i sitt kulturella eller religiösa sammanhang”är den mest förekommande definitionen jag kan hitta på ordet ”tabu”. Genast tänker jag att definitionen är förlegad i vårt multikulturella samhälle där det närmast känns tabu att värna om just sin när kultur eller sedvänjor av rädsla att kränka det som känns främmande. Men lösningen på upplevt främlingskap och på integrering kanske ändå kan ligga i att vi tittar på våra personliga tabun och deras grundorsaker för att bättre förstå vår komplicerade omvärld.

De allra flesta människor vi möter torde hålla med om att det är tabu att äta upp sina medmänniskor eller att mammor inte ska skada sina barn, så börjar min tankesträng om tabu. Men när jag letar efter fler absoluta tabun så blir det svårt att fylla på listan. Allt annat som jag skulle vilja var tabu, som våld, krig och utnyttjande av andra på otaligt vedervärdiga sätt (du vet nog vad jag menar) verkar mer vara listade under ”inte helt moraliskt försvarbart, men vi gör det ändå” för mänskligheten i stort.

Här kommer några frågor… Vill vi att vårt land skall bedriva handel och officiellt utbyte med länder där kvinnor och barn lever under förtryck? Tycker vi att det är ok att vi producerar och säljer vapen? Vill vi äta produkter som framställs på ett för oss vetenskapligt bevisat dåligt sätt för både våra kroppar och vår miljö? Är det ok att äldre sitter ensamma, att barn trängs i sina förskolor med för få pedagoger? Fyll gärna på med dina egna upplevda obegripligheter lokala såväl som globala.____________________________________.

Ett tabu måste vara främmande.
Kanske något motsägelsefullt tänker jag alltså att vi måste skapa tabun, genom att lyfta obekväma ämnen och utbilda mänskligheten. Eller, är det egentligen någon som svarar ja på mina frågor ovan? Det kanske det är, vilket i så fall blottlägger min egen inskränkthet i tanken. Det är tyvärr så att ett tabu ska vara något som tanken ryggar för, som är svårt att rationellt stödja, för att det ska förvisas längst ut i ögonvrån som något oacceptabelt och främmande för den mänskliga naturen. Ovan frågor faller tyvärr inte i den kategorin.

I min research runt tabu var det i stort sett uteslutande material av erotisk/pornografisk natur som dök upp i sökresultatet. Av titlarna att döma finns det gott om sociala relationer mellan människor (och djur) som ännu anses ge stimulans just genom att etiketteras som tabu. Här får jag sticka ut hakan och erkänna att för mig får det gärna fortsätta vara tabu. Jag varken förstår eller kan se behovet av pornografi. Jag ser bara nackdelarna, men avstår från att gräva djupare i resonemanget just nu då det skulle resultera i en inte särskilt nyanserad bok…

Det finns en lösning.
Vad ska vi göra åt det då? Finns det en lösning på det här tabulösa samhällets brist på moral och etik? Absolut finns det en lösning. Men som med alla enkla och geniala lösningar så krävs en enorm insats av gemene man för att inte tala om våra politiska företrädare. Vi måste ALLA ta avstånd från det vi inte kan acceptera som en representation av hur vi vill leva. Och vi måste göra det privat såväl som publikt. Vi måste undervisa våra barn och ifrågasätta människor som gör uttalanden som skär i våra själar.

Digitalt bekräftelse urholkar tabun.
Världen är vedervärdig och människan har tappat respekten för de företeelser som möjligtvis någon gång tidigare i vår kronologi ansetts förbjudna. Eller ska man resonera att de tabu som funnits styrt över hur människor framställt sig framför andra mer än de styrt vad människor gjort bakom privatlivets stängda dörr? Att tabun försvinner kan då, helt ovetenskapligt, förklaras med den digitala revolutionen. Våra tidigare så privata sfärer är numer till hög grad sökbara. Det finns en hets att lägga ut material till allmän beskådan för att generera bekräftelse i jakt på tummar upp, stjärnmarkeringar, hjärtan och kommentarer. Med bekräftelsen kommer känslan att det man delar inte är avvikande och blir då normaliserat.

Min ovetenskapliga och personliga analys av tabu och tabuisering är följaktligen sorgsen och en aning uppgiven, blandat med hopp om att jag missuppfattat min omvärld.

Det är dags att välja riktning
Vi har till synes slutat med tabu och ersatt med lokala sociala konventioner som gör det svårare och ibland omöjligt för oss att förstå varandra. Varför pratar vi inte lön, eller vad vi röstat på i Sverige t.ex.? Följaktligen har vår tids ”tabu” effekten att driva oss isär istället för att skapa enighet runt vad som är så främmande för vår natur att vi stöter det ifrån oss ens som en möjlig tanke. Människans tävlingsinstinkt (eller jaktinstinkt) driver oss framåt och får oss att skapa, utmana och utveckla. Tyvärr utan urskiljning mellan vad som skapar mänskligt värde och vad som bidrar till ökad konflikt. Det är dags att slå vakt om öppen och medveten debatt om olikheter, rättigheter och skyldigheter. Tystnad och rädsla får inte skapa ett socialt tabu som kväser samhällsdialog och ifrågasättandet av våra normer.

 

Annonser

Litteratursociologi – ett sätt att rädda världen

I kursen Kreativt skrivande 2 vid Linnéuniversitetet ingår förutom en stor mängd processkrivande på eget material även satta uppgifter där vi studenter åläggs att läsa material och sedan reflektera. Jag har läst Johan Svedjedals bok ”Litteratursociologi. Texter om litteratur och samhälle” och gjort personliga reflektioner och tolkningar. Mina meningar är ”as per usual” osedvanligt långa, det får bli mitt signum… Texten är inte betygsatt eller kommenterad av lärare ännu. Den kan lika gärna vara litterärt skräp som genialisk 🙂 🙂 🙂

Litteraturen är en del av samhället och därför är samhället även en del av litteraturen. Det faller sig som en naturlig tankekedja, tycker jag, att man genom att studera det ena får kunskap om det andra. Man kan lättare studera litteratur om man redan är insatt i den tidsanda och ideologi som författaren av ett verk varit exponerad för.  Som verktyg för tillbakablickar på litteratur som beskriver sin egen samtid kan det vara lätt att fokusera på de mönster vi är vana att tillskriva respektive era. För mig är det i därför i det avvikande från normen som den avgörande betydelsen ligger och om man kan tillskriva någon slags brytningspunkt när det som tidigare ansetts normbrytande eller avantgarde blir vedertaget och urvattnat populistiskt.

Mitt intresse dras omedelbart till de uppsatser som behandlar den systematiska skillnaden i förutsättningar och möjligheter mellan kvinnor och män som Yvonne Hirdmans ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.  Jag dras även till ”skapande förräderi” som nyckel till litteraturen, av Robert Escarpit, och finner det lite ironiskt att det är en översättning av en text som handlar om hur just översättningar (eller tolkningar) kan förråda författarens ursprungstanke och syfte.

Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning”.
Hirdman beskriver på sidorna 455-472 på olika sätt hur olika status vuxit fram kring manligt och kvinligt. Som bilogisk förklaring att mannen är starkare än kvinnan och därför i sann Darwinistisk anda besitter större makt än kvinnan och som konspiratorisk förklaring att mannen är ”ond” och därför systematiskt förtrycker kvinnan. Hon beskiver även de tre principer som enligt Jurgen Habermas är grundläggande för den tillägnelse process som gör att vi genom ”djupt gående sociala och kulturell gemensamhetsgods som finns i varje integrerat socialt system” har möjlighetet att ”ha gemensamma erfarenheter, hävda normativa ståndpunkter, göra andra delaktiga i subjektiva upplevelser.” s 461. Dessa tre lager består av Kulturell överlagring – tankefigurer, Social integration – hur könsroller är uppdelade mellan könen i vårt samhälle och dess institutioner samt socialisering – direkt inlärning. Pojkar gråter inte och flickor ska inte ha ”för många sexuella partners”.
Hirdman beskriver även genuskontrakt som en slags överenskommelse i varje tid om vilka attribut som tillskrivs kvinnor och män i olika tider och intressant för mig beskriver hon att först när det öppnas en möjlighet i människors tankevärld att det ”kan” vara på ett annat sätt när en avvikelse presenteras för uppstår en möjlighet att det kan sedan, om än på lång sikt, utvecklas till det som är normativt i en annan, senare, tid.

Robert Escarpit, ”Skapande förräderi” som nyckel till litteraturen
Escarpit beskriver de problem som finns i att genom översättning från ett språk till ett annat möjligen tillskriva litterära verk andra kvaliteter och influenser än de som författaren själv hade som intention eftersom det också krävs en tolkning av metakontexten i berättelsen för att den ska bli trovärdig för en publik i en annan kultur. Eller läsare från en annan tidsepok för den delen. Man skulle kunna hävda, något som Escarpit också tar upp, att det är just genom omarbetningar och omtolkningar som många verk levt vidare och hållit författarnas namn levande genom sekler. Han nämner särskilt Defoe och Swift som exempel på författare som förmodligen inte varit nöjda med hur deras berättelse används av vår samtid.  Personligen tycker jag att bara man inte utger sig för att företräda författaren eller att man har tolkningsföreträde på en viss litteratur så är det fri säsong på att modifiera eller tolka som man vill. Ibland kan det vara ett sätt att närma sig litteraturen i steg. Som när man lär sig matte i grundskolan måste man först lära sig basen innan man tar itu med geometri eller algebra. En lätt att läsa variant av en klassiker är ett bra sätt att gradvis öva sin textförståelse och abstrakta upplevelse av det skrivna ordet.

Pierre Bourdieu, Vem har skapat skaparna?
Bourdieu ger uttryck för och insikt i svårigheterna att genom någon som helst sociologisk tradition förklara eller förvandla till statistik den skapandeprocess som föregår ett verk vare sig det är en staty eller en text. Konstnärer/artister/författare vill inte bli sorterade efter egenskaper eller på annat vis buntas ihop med andra då varje skapelse är för varje skapare unik.  Det intressantaste temat för mig även i denna text är de ”konstnärliga revolutioner” författaren beskriver när de skapare som på något vis avviker från normen av sin tid bryter sig loss för att skapa nya vägar att hitta sin publik eller presentera sina verk. Han kommer också fram till (s 149) att det är just genom att studera skillnaderna mellan vad som skapas under en specifik tid som man kan få den avgörande förståelsen för samhället i stort som formade just den tiden. Man måste ta ställning till både skapelserna och de institutioner som både påverkade och påverkades av det som skapades i form av konst och litteratur. Det som skapas måste ha någon slags ekonomisk, kulturell eller social genomslagskraft som gör att de som ”förbrukar” konsten/litteraturen får en känsla av status genom användandet eller associationen. Alltså kan publiken/läsarna sägas vara de som skapar de individuella verkens storhet, vilket senare tillskrivs upphovspersonen som då kan sägas vara skapad av sin egen publik.

Gunnar Hansson, Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför.
Det som framstår allra tydligast i Hanssons text är hur litteraturhistorian och dess läroböcker/antologier blivit selekterade och därmed fastnat i vårt nationella litteraturminne på grund av sin ansedda kvalitet snarare än sin popularitet i läsarkretsen. Om man ville skulle man säkert kunna teorisera fram ett klassresonemang om att inte arbetarklassen skulle uppmuntras eller erkännas genom en litteratur som speglade deras dagliga liv. Om den sortens litteratur tillskrevs kulturellt värde skulle den också därmed överföra värde till de arbetande klasserna som säkert kontrollerades mycket effektivare genom att presenteras som ”det andra”, d.v.s. motsatsen till den förfining och bildning som de styrande ville skulle vara ett ideal.
På föreläsningen i Fria Ordets Hus 2/10-2015 lärde vi oss att man kan urskilja, i grova drag, tre olika förhållningssätt till författaren/litteraturen;

  1. ”Den förlöjligade” Lars Wilks, Stieg Larsson
  2. ”Den frivilligt utanförstående” (jag diktar för ingen, sa Ekelöf)
  3. ”Den engagerade” – vill påverka, förändra genom litteraturen (Hellsing, Lo Johansson, Dickens, 70-talets socialrealism)

Jag skulle påstå att de arbetarförfattare som nämns i Hanssons text av etablissemanget i sin tid sorterades in som albatrosser i kategorin ”den förlöjligade” men kanske själva såg sig vara tillhörande kategori tre. Hade deras sammanlagda läsare/åhörare haft makt att påverka vilka författare som skulle föräras plats i vårt nationella minne skulle förmodligen våra antologier se annorlunda ut. Kanske en god sak att komma ur digitaliseringen av samhället där alla som vill kan vara publicister är att tillgängligheten styr populariteten och de som skriver på ett fängslande sätt också har möjlighet att nå en ny publik. En konstnärlig revolution a la Bourdieu. Det skrämmande med det scenariot är att vi då närmar oss en möjlig verklighet där den breda befolkningen enbart har kännedom om författare med kommersiell slagkraft. En dystopisk vision för framtiden där det vi kallar klassiker idag möjligtvis skulle uppfattas som kuriosa och världsfrämmande.

Personlig tolkning och reflektion
Som genom nästan alla övningar i Kreativt skrivande blir jag modstulen över hur lite av allt som finns att läsa jag faktiskt läst, men i allt stigande grad också positivt överraskad av att jag hittar samband och liknelser mellan både det jag stöter på i kursen och utanför.  Som nyligen examinerad Webbkommunikatör kan jag inte låta bli att tänka på hur den digitala ”revolutionen” kommer att påverka nuvarande och kommande generationers konsumtion och uppfattning av litteratur.  Som förälder får jag höra från skolan att det är bra vad barnen än läser, vare sig det är Fantomen eller Brott och straff eller något däremellan. Som jag skrev ovan är varje text en ingång till nästa text genom att förhoppningsvis stimulera läsaren med frågeställningar eller utmaningar. Vad händer när vi som samhälle har en generation som styrs av åsikter de format genom att läsa rubriker på aftonbladet.se eller blogginlägg från bloggare i affiliate nätverk? Kommer informations eller bildningskanalerna bli så smala att de inte längre kan ”ha gemensamma erfarenheter, hävda normativa ståndpunkter, göra andra delaktiga i subjektiva upplevelser” såsom Hirdman beskrev Habermans teori? Vi måste ha modet att skriva och premiera litteratur som utmanar det vedertagna om vi ska nå nästa steg i vår samhällsutveckling och se till att den når ut på bred front. Det är hög tid att mångfald och jämställdhet slutar vara glorifierade ord i våra visioner och får ta steget över till norm även i praktiken. I ”Vilse i skogen – klass 1B” av Helena Bross i lätt att läsa serien, utgiven av Bonnier Carlsen, blir en grupp barn ledda av en snäll tjej i femman men hamnar vilse eftersom de skräms av en stökig kille som skriker. Jag tänker varje gång jag läser den med min dotter att det hade varit bra om det kunde vara killen i femman som tar hand om alla och som det är mysigt och tryggt att hålla i handen när man är ettagluttare. Med detta vill jag illustrera igen Habermans exempel på socialisering in i könsrollerna, denna gång genom litteratur framtagen för att just kunna lättare tillgodogöra sig litteratur. Det blir som en trojansk häst av genustänk och fördärv av ytterligare en generation.

För mig landar begreppet litteratursociologi i Habermans gemensamma arv och jag tänker att det måste finnas ett sätt att använda litteratur, både samtida och ”klassisk” för att förmedla förståelse för våra samtida samhällen och varför det blivit såsom det är. Som en läsande, skrivande människa känns det självklart att litteraturen är integrerad i samhället och att den genom alla sina former också berikar och påverkar både vår samtid och vår framtid på samma sätt som jag berikas av att läsa böcker skrivna i en tid med andra förutsättningar än mina.
Jag hoppas med andra ord på en litteraturrik framtid där mångfalden av litteratur i både tryckta och digitala former blir representerade när vår samtid ska presenteras och tolkas som historia av de som ännu inte sett dagens ljus.

Referenslitteratur
Svedjedahl, Johan; Litteratursociologi (2014); Studentlitteratur
Yvonne Hirdman, ”Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning” s455
Robert Escarpit, ”Skapande förräderi” som nyckel till litteraturen s183
Pierre Bourdieu, Vem har skapat skaparna? s141
Gunnar Hansson, Läsarnas litteraturhistoria – när, hur och varför? s427

Helena, Bross; ”Vilse i skogen – klass 1B”(2007); Bonnier Carlsen

Plötsligt händer det

Jag har skrivit aktivt i några år nu. Aktivt som i att få regelbunden kritik och skicka ut mina alster i världen alltså. Innan skrev jag för mig själv och byrålådan, utan att egentligen berätta för någon att jag skrev. Visst skriver jag för mig själv, för att jag älskar ord, men drömmen om utgivning finns ju alltid där i bakgrunden. För mig ligger storheten med utgivning i att det validerar min text, att den är ”bra” nog att ges ut. Ära och berömmelse är jag inte speciellt intresserad av, även om jag gärna skulle vara med i Lets Dance, Ha, ha, ha.
Till jul medverkar jag i Novellsamlingen Bakom Masken. Ett projekt som sprungit ur gruppen författare på FB där jag är en relativt aktiv deltagare. Där blandas redan etablerade författare med blåbär som jag samt redaktörer, lektörer och förlagsmänniskor. Oftast är det en civil, hjälpsam och uppmuntrande miljö.
Vi var många som skickade in bidrag på temat Bakom Masken och blev sedan lästa anonymt av en jury. De utvalda bidragen har nu lästs och kommenterats av en redaktör och boken är planerad att vara hos författare och bokhandlar 18/12-2014.
Det känns såklart fantastiskt, men också skräckinjagande. Jag vill både klättra upp på taket och basunera ut min lycka och låsa in mig i källaren tills allt är glömt. Alltså, tänk om alla mina vänner och bekanta som förbokat ett exemplar inte gillar det jag skrivit! Tänk om de tycker det är… nej, det går inte att tänka på. Det får bli som det blir, för lockelsen att få se mitt namn i tryck är för stark. Det kommer att stå författare vid mitt namn, en tanke som får mig att le var tionde sekund när den fladdrar förbi.
Jag har ett fåtal författar exemplar tillgängliga för den som är intresserad, alla andra får gärna be sin bokhandel ta in den 🙂

Bakom_masken_framsida

Framsida till novellsamlingen Bakom Masken