A random invitation to my dentist

Did you get an invitation today from a random woman you barely know? A standard request that left you a bit confused and possibly a bit curious? I confess it may have been me. Somehow I told Linked In that I wanted to send a standardized invitation to connect to 176 people in my mailbox. I have made many new connections today, which is good I suppose but I also cringe a bit as I feel a bit unprofessional and worry what some of the recipients think…

Who are you?
One of you may be my dentist. Some of you I have probably sent job applications to. About 60 of you are parents to children in my childrens’ Schools and some of you are their teachers or even headmaster…  I think one also went to an author I admire and wrote to say how much I like her books…  We may have been listed together in a mail list, I don’t know. I am just not as certain as Linked In that all of these invitations should have been sent.

To my new contacts
Hello and welcome to my sphere 🙂 Let me derandomize myself. I am a designer/productdeveloper that has just finished a two year vocational degree in Digital Marketing/Communication. I lived in England for 14 years  but now I live in Gothenburg, Sweden. I love creative writing… well, everything creative really, and spend a lot of time with our family dogs Charlie the Lab and Buddha the Flattie.
I am a great believer in the power of the universe so I am choosing to believe this slipup happened for a reason.  Should you have a need for someone like me, or know someone that does… at least you know where to find me now 🙂

To my existing contacts that I wasn’t connected to on Linked In.
Well hello and nice to see you. How are you doing and are your dreams coming true? As you understand from above I am still working on mine. One step at a time. The core of my dream is twofold at the moment. I really miss the creative buzz I got from design and product development but know in my heart I can get the same from writing so either direction will get me to my destination. I also really miss England, but am not quite sure what to do about that.

If you are my dentist, or feel that it was just too random an invitation and we have nothing to share. I apologise and promise I will not be in the least offended if you ignore my invitation.

All the best to you and yours ❤

Jeanette

Annonser

Kära Statsminister, företag och alla andra på arbetsmarknaden

På 70-80-talen, när jag var barn och ung. I mina allra mest formativa år, då lärde jag mig att för mig var ingenting omöjligt. Vi levde i möjligheternas land, i ett framåtsträvande samhälle där jag om jag jobbade hårt och fokuserat kunde realisera nästan vilken framtid som helst för mig själv. Detta grundantagande om mitt eget ansvar för min framtid har i alla år varit mitt rättesnöre. Jag undrar nu lite yrvaken och förvirrad, när jag höjer blicken för att skåda det öde-landskap av arbetsmarknad som ligger framför mig.

När ändrade ni er? När slutade erfarenhet och branschöverskridande kompetens att vara valuta för att ersättas med utbildning för allt och glassig förmåga att ”sälja in sig själv”?

För er som fortfarande läser och inte redan avfärdat mig som bitter gnällkärring vill jag berätta att jo, jag har utbildning, och erfarenhet i mängder. Jag har jobbat utomlands i fjorton år och har ett gediget CV inom beklädnad och produktutveckling. Det jag inte har är ett nätverk av gamla vänner och studiekamrater som kan ge mig en öppning, framför allt inte inom min nya bransch kommunikation.

När jag till min stora förvåning och sorg fann mig utan anställning då designfunktionen omorganiserades och till slut sedan försvann på det företag där jag ett år tidigare anställts med löfte om ett starkt designfokus, vad gjorde jag då?

Jag frilansade, drev eget, men se det som passat mig så bra som arbetsform i ungdomen gjorde mig nu isolerad och faktiskt både nedstämd och ledsen. Det var bara att inse att om jag skulle behålla alla kulorna i påsen så var det bara att lägga ner den idén. Nu är det så att även om det finns gott om textila aktörer i Västra Götaland så finns det inte jättemånga jobb att söka så som den lösningsorienterade människa jag är tänkte jag:

”Om jag breddar min kompetens så finns det ju fler jobb att söka och då ökar ju chansen att jag får jobb.”

Sagt och gjort, jag valde en YH utbildning, för där har man enligt statistiken stor chans till jobb efter examen! Nu är jag utbildad Webkommunikatör, specialist på digital kommunikation alltså. Tänk Sociala Media och Content Marketing vare sig det gäller samhällsinformation eller att sälja nötter. Jag är förverkligandet av uttrycket ”Nyexad med 20 års erfarenhet” men kan tyvärr rapportera att av de 25+ jobb jag sökt sedan 22/6-15 har jag blivit kallad till intervju noll gånger och fått ett nej tack på ungefär hälften. Resten har helt enkelt inte hört av sig. Jag har haft relevant kompetens för alla sökta tjänster bör jag kanske tillägga.

Så, kära statsminister, för jag hoppas att i alla fall du fortfarande läser, nu har jag fått slut på idéer och uppslag och behöver ett förtydligande från de som bestämmer att arbetsmarknaden ska fungera så här.

Nästan på dagen fem år sedan jag började drömjobbet som designer med Europa som arbetsfält sitter jag med en två-årig YH utbildning bakom mig och en ytterst deprimerande mapp på datorn med namnet ”arbetslös” framför mig. Mappen bara växer och växer av alla anpassade Cv:n och personliga brev som jag skapar. Jag har ju klart för mig att det är mitt ansvar att skapa min framtid, att hitta en anställning, men det känns lite motigt det här Stefan, det kan du säkert förstå.

Vi har ju ett system som bygger på att en viss del av oss ska vara arbetslösa men det skapar ju ett sånt stigma! Därför känns det så tröstlöst när min Sisyfos sten av ansökningar hela tiden ramlar ner och jag förväntas att med lika stor glädje och entusiasm gå ner för backen och börja om igen vid varje nej. Efter varje nej blir jag en aning mer genomskinlig och försvinner förmodligen till slut.

Tänk dig en arbetsmiljö där du spenderar en hel dag på varje uppgift. Du sätter dig in i för och nackdelar, beskriver med väl avvägda ord varför det du föreslår är positivt för ditt arbete och lämnar in till din chef. Du får sedan ingen feedback annat än möjligtvis ett bekräftelsemail att ditt förslag mottagits. Sedan får du vänta i ett antal veckor innan du utan motivering får avslag. Om du härsknar till och tänker att ”nej det här är ju ett dåligt system, jag vill inte lämna in de här förslagen som de ber om för de läser ju ändå inte” då kan du räkna med indragen lön.

Mitt CV och mina personliga brev har jag tagit med mig till Arbetsförmedlingen och Trygghetsrådet. Båda ger råd om små förändringar. Båda säger att jag skriver bra ansökningar och relevanta personliga brev. Ingen har någon förklaring eller egentligt råd att ge för hur jag ska förbättra mig, annat än att fortsätta söka så släpper det nog så småningom. Finns det inget utrymme längre för oss som tycker det är läskigt att ringa upp och trycka på vår ansökan? Kanske det är nästa redovisningspunkt i aktivitetsrapporten? Antal verbala påstötningar man fullföljt…

Det klart jag tycker det är bra att ni satsar på grupper av arbetssökanden som traditionellt har det svårare än min egen grupp att få jobb. Det klart jag tycker att resurser skall fördelas rättvist och alla människor ska få en chans att visa vad de går för, att göra skillnad genom att bidra till samhället genom sitt yrkesutövande.

Jag skulle bara så hjärtinnerligt gärna också kunna göra det igen. Det blir faktiskt ganska tråkigt att gå här hemma, även om jag har hundarna som sällskap.

Jag fortsätter naturligtvis att skicka ansökningar och intresseanmälningar. Jag hatar att be om hjälp eftersom jag tror på den egna insatsens magi, men jag ska försöka. Jag undrar vad du ska göra Stefan? För det krävs nog att vi anstränger oss båda två för att förbättra framtiden för mig och de andra som är i min situation. Det finns mycket ambition, erfarenhet och kunskap som kan användas till Sveriges fördel som annars långsamt förtvinar i våra hem.

Vänligen

Jeanette Fagerström
Designer /Kommunikatör

Passion, Pine Apples and Purple Squirrels

The three may not seem to be connected but they are. As a student of social media with a strong interest in content marketing and behaviourism/social labels I think a lot about what we assume, how we react to things and how we portray ourselves in a world filled with expectations. (I also have a fondness for long sentences.) Let me explain.

The pineapple theory.
Years ago I was for some reason home from work and watched an episode of the Oprah Winfrey show. She was interviewing a senior woman about dating and asked the question, don´t you get hurt when you are not chosen; to which the woman answered “No, because I look at myself as a pineapple.” The reasoning was that she knows that even if she is the very best pineapple she could ever be, there will still be people that prefer apples, or mango; but that does not make her a lesser pineapple.

The purple squirrel
is a rare mythical creature also known as ”the perfect recruit”. Do google the term for a more substantial explanation. This person is hard to find of course as specialized and talented people who are able to just blend in and give the organisation what it craves often are.

How does a recruiter really think?
The more I read about recruitment the more confused, and sometimes annoyed I get. I am a mature student, soon to be a fully trained Social Media manager. Reading job ads, as one does when one is soon to start applying for jobs, the listed expectations and qualifications seem more like an exclusion list, a wall, than an invitation to “come join the company and bring your wealth of experience with you”.  Not many people could tick all the boxes. Fair enough they also list things like “social team player” whatever that mean, I suppose that could mean a lot of things to different people. I would like to read about how the new recruit is expected to help the company move towards achieving its vision. Like they have really thought about who they need and why, beyond expansion or workload.

Same, supersame or different?
The older I get, the more I start to resemble a pineapple. Or an orange or a pear if you want to get physical about it. When I was younger I was a bit more like a fruit salad, like Mika sings “I can be anything you like”. Now a days I am still flexible, but I know exactly what kind of fruit I am and also how to use my own “flavour” to enhance others. Recruiting someone who is not already homogenous will force the workplace to look at itself with new eyes every so often and either move with the times or have their existing culture reinforced. If you never scrutinize yourself, progress will be much slower. Of course you should be qualified to do the work but experience from other markets/jobs should be seen as positive. I have a dream that companies would anonymize applications, letting me and everybody else offer up what we know and where we want to go.  My name, my gender, my age should not be relevant only my experience, my competence and how compatible my future plans are to those of the recruiting company. Maybe I should start a competence agency and call it Pineapple!

What about the passion?
Everybody can get, and is, passionate about something. How do we harness this? How can I as a private person use my passion for creative writing or training my dogs, into a transferable skill that I can use to bring value to my workplace? And will it ever make a difference? Well, I do blog, as myself and as my dog Buddha. A way of showing a future employer that I have a genuine interest in writing. I make little videos of how I train Buddha and post on his Instagram, because I like watching such videos myself and to show that I know how to use the media. Hopefully, I will also show that I embrace social media, that I am a patient person, that I am not afraid to try new things and that I enjoy connecting with other people.  Problem is, I don’t know if a recruiter would look at it that way. Anyone? Suggestions and insights are more than welcome

Do you want a squirrel in your fruit salad?
I think transferable skills are like gold dust because they transfer also to colleagues and sometimes the whole business culture. But then again, being a melting pot of experience and competence with people contributing with more than eight hours a day doing what they are told may not be everybody’s cup of tea. If you do work in such a company and happen to be placed in Gothenburg, feel free to contact me.

Maybe it’s because we have studied content marketing for weeks on end now, but if everybody is a publisher, and the whole company is expected to contribute to and live by a content strategy, it kind of follows that companies also need to look for co-workers that connect with their employer on a deeper level or else they cant “live the brand”. Maybe creating your own hybrid fruit/squirrels would be better, instead of waiting for the rainbow so you can dig you could just turn on the water…

From the point of view of a mature pineapple which is still way of its expiry date.

// Jeanette

Observations about media and marketing

Having a home study day today I decided to start with (after dropping my little one off at School, taking my dog to the vet, tidying the house and talking to my mum) going through FB and reading a fashion magazine I found in the mailbox getting back from the vet. With my newly aquired social media glasses and critichal thinikng this is what I found

  • The girl in the Thomas Sabo ad is far to young to be a viable customer, and therefore one would think not a good ”oh I want to be like her” model for the brand. Even so, I am desperate for the bracelet in the ad. The way it glitters and promises me some measure of glamour in my normal mother of three dog walking life. Why do I still want the product when I hate the ad?
  • Humble bragging is annoying. Like ”I didn’t complete the marathon in the time I wanted, maybe it´s …..” I am pretty sure I have read about this before, but in the context of ”why are women so afraid to seem like they are boasting.” Well I feel I could easily write a few thousand words on the subject of society, patriarchy and women being allowed (yes allowed) to express themselves and their views but I shall refrain. This time. The point of the story is not to play on false modesty to get sympathy or attention.
  • Scientists have shown, that the music we listen to during our teenage years stays with us for the rest of our lives. This is so obvious I won´t bore you with the reasoning behind it as I am sure you knew this already. The question is, why don´t I hear more older music on the radio? I mean if you want to get me into a good mood all you have to do is play some Eurythmics and I am all yours.
  • There is a fine balance between invoking anxiety or pleasure. With X-mas just around the corner I am bombarded with recipies and images of homemade buns and cookies and three course dinners. I like both cooking and baking, but all I see is the message that I need to perform at an even higher standard in the most stressful month of the year. They are not engaging me at all!
  • Inequality of all sorts get the most shares on FB, well, apart from cute animals and people parking a small digger on a lorry without getting out of the drivers seat and competitions and… Well, stories that highlight social injustice should get a lot of shares, but maybe that is just my opinion.

This week we had a workshop in school about social media strategies, learning how to identify target groups by common behaviour or needs rather than age or gender. All very interesting but it makes me wonder where marketing will take us in the future. I am already tired of mesages trying to make me feel certain things, I hate to feel manipulated. So what will work next year or in five years time?

The one message that I hear and read all the time is ”stay true to yourself” (or your business mission). My take on that would be, speak to your followers, customers, supporters like he/she is one of your friends. Not your best friend that you tell all your secrets and rude jokes, but a good friend. One you can rely on but know you can´t push too far. But before you can do that as a business, of course, you have to know who you are, not what you are selling.

However, reading  an article about making active choices about what to eat I find the quote of the day, the qoute of everyday perhaps. ”Consistency is the last refuge of the unimaginative”.(Oscar Wilde) Just imagine how boring life would be if the world wasn´t constantly changing around us.

// Jeanette

Building my brand

After last weeks cold shower from the lecturer at School. ”What!”, shock an horror, ”you´re not as active on linked in as you are on FB?” I have been making an effort to update my status also on Linked  In. At least a few times a week… well, the week just passed anyway as I am not sure how long I can keep it up.  I am pleased to announce my profile views are up by 24% and 88 different users have viewed my updates. Furthermore, people viewing my profile are from my new trade -”communication” which is pleasing.

I am also trying to mix the sharing with producing my own content as that is what all the books (and teachers) say. I try to follow the 4:1:1 rule, but I like writing so much it is quite hard.  I will be monitoring my numbers to see if it works like the textbook says.

This Tuesday I was at an interview for a post as intern next spring. All being well I shall be able to combine my love for dogs  with my need to write by spending almost 17 weeks writing animal related content. And I will get to bring my black boys with me to the office. Hows about that for the best of both worlds:) I wonder how many people get to bring their dog to work, and does that make for  nicer work environment for everybody at the office, or just the dog owner 🙂

// Jeanette

Social Media Frenzie

In English today as I have entered Nonowrimo, http://www.nanowrimo.org  and am attempting to write my 50K novel in English.

Last week we started the second part of our communications course. Finally we are getting the nitty gritty on social media and trends in webb based communications. It seems easy, common sense really, so why do people find it so hard?
There seem to be zillions of DIY books on the subject and almost as many courses, on-line or IRL.  We had a full day lecture from the phenomenal Sarah Bernardt from the bureau Knowit last Monday and got a tour around social media hyperspace that left us dazed and very impressed.

My humble observation so far is that people either find it hard to speak as a person when representing a company because they are brain washed with corporate fancy long words talk, or perhaps they are just failing to connect with the company they work for. Or the other way around.

What stands out so far in this course, on all levels and subjects is that the world is an individual place and people are way to multi-faceted to fit into a simple ”target group”. We invite companies and organizations into our lives based on what added value they can bring to us, or if we associate them with a particular cause that we also support.

I now look at ads and sponsored pages with a new interest. I analyze whether they seem to have tried to add some value to anybody or just desperately want to sell. sell, sell or share this please, begging for my attention instead of earning it. I then look at which ones of my friends like it and try to work out if they really like the product or just found the status update moving, funny or relevant in some way.  As a result I find myself spending much more time by my computer or my smartphone which in turn makes me feel, well not so smart actually. I try to convince myself I do it because I have to know it in order to get a job once I am a qualified Webb communicator.
A nagging voice at the back of my head tells me I will probably be a better and more balanced person to employ if I spent more time doing the things I really care about. Like being with my family, writing novels, sewing and playing with my dogs. Surely you should be able to work with social media without being eaten alive by it!?

Going forwards I am going to be much more restrictive with who I let into my virtual space. All you content producers out there will  have to create some extra special value or I won’t even view your material. I will of course pay careful attention to how the content in my social media flow changes, or not.

Då var det dags igen

Nu stundar nästa period av praktiksökande. Problemet är bara vad jag ska ”välja”. Naturligtvis en arbetsplats där jag kan lära mig mycket, men samtidigt vill jag vara någonstans där det finns anknytning till något/några av mina intressen.

Skriva: det blir ju lätt, för som kommunikatör skriver man hela tiden. Både kort och långt, lättsamt eller informativt och officiellt. Vid sidan av webbkommunikatörs kursen går jag kreativt skrivande 1 på Linnéuniversitetet och ska även vara med  på nanowrimo.org i årets tävling.
Hundar: Känns lite svårare, men några har jag allt hittat. Tyvärr ligger så mycket i Stockholm eller är små arbetsplatser vilket inte är optimalt för en kunskapstörstande ”svamp” som jag.
Samhället: Jo, jag skulle faktiskt tycka ett det vore hett att praktisera på kommunen. Jag brinner för samhällsfrågor och jämlikhet, miljön, fast jag är inte någon nerd. Jag tar mitt samhällsansvar allvarligt.  Jag återvinner, konsumerar sparsamt, släcker lampor och försöker uppfostra mina barn till medvetna människor.
Beteende: varför gör vi som vi gör och hur får man människor att börja göra saker som de inte gör, eller inte vill göra? Men jag vill inte sälja shampoo, eller plastleksaker. Hundträningsredskap känns bra, eller att utbilda människor att alla små miljöval spelar roll. Har man inte råd med ekologiskt kan man i alla fall käka säsongens svenska grönsaker istället för långväga exporterade varianter. Ett försäkringsbolag vore intressant att skapa värdeskapande  innehåll åt. En del är riktigt duktiga och jag skulle lära mig massor och förhoppningsvis även bidra med en hel del.

Låter jag tråkig 🙂 Hoppas inte det. Jag har också en helt vild fantasi och kan entusiasmera de runtomkring mig. Jag gillar ordlekar och dubbla meningar, lite av en språk nerd är jag nog. Nu fick jag faktiskt precis ett mail om att komma och prata om praktikplats, så det kanske löser sig utan alltför mycket ångest denna gången…..